Insatsförbanden skall klara av att lösa så kvalificerade uppgifter att vår insats gör skillnad och de behöver vara så bra att vi blir en viktig sammarbetspartner inom EU och för de demokratiska stormakterna. Vill vi få löften om hjälp vid behov måste vi bidra med något bra.

Då insatsförbanden är försvarets huvudverksamhet är det de som vi måste utgå ifrån för att lösa alla uppgifter som försvaret har. Försvarets svåraste uppgift är inte att utföra kvalificerade insatser utomlands utan att klara av att anpassa sig till överraskande förändringar i omvärlden med nya hot och nya krav.

Ett sätt att för varje krona få maximalt med förmåga att klara överraskningar eller felaktiga beslut är att se organisationen som ett flöde av personal och materiel. Den viktigaste delen i det flödet är uppsättandet av insatsförband och att de åker på missioner. Missionerna ger erfarenheter som motiverar taktik och materielutveckling och personalen tar med sig erfarenheter hem som på tid och längd även kommer att påverka försvarspolitiken.

För att fylla insatsförbanden behöver det ständigt nyrekryteras. Den viktigaste källan till ny personal är utbildning av värnpliktiga som bör ske med materiel och taktik som är så lik insatsförbandens verksamhet som möjligt. De som ej värvas till insatsförbanden bör helst engageras i hemvärnet för att hålla kunskaperna fräscha och underlätta framtida värvning till insatsförbanden.

När personal lämnar insatsförbanden bör man försöka värva dem till hemvärnet för att ta tillvara på deras kunskaper och underlätta återvärvning. Att inte för gott tappa folk med kunskaper och engagemang utan med en liten del av budgeten hålla igång dem med utbildning och övningar ger flexibilitet om försvaret behöver utökas.

Kraven på materielen till missionerna är höga, den behöver ständigt förnyas till det bästa som finns att köpa. Förmågan att snabbt kunna använda ny materiel i kombination med taktikutveckling ger förmåga att klara förändringar. Materielen kommer inte att hinna slitas ut fören den kan ersättas med ännu modernare utrustning och denna delvis förtida ersättning är rimlig då vi främst kommer att vara begränsade av hur mycket personal vi kan värva. Arvet av nästan toppmodern materiel kan med en liten del av budgeten sparas och ge flexibilitet om försvaret behöver utökas.

Då insatsförbanden är de som gäller för nästan all övning, materielinköp och PR måste de innehålla nästan alla förmågor som krävs för att få ett fungerande försvar för Sveriges egna territorium. Övriga poster i budgeten blir små och måste motiveras utan stora PR insatser. Det ger att den insatsförmåga vi ställer upp med behöver vara en liten minityrarmé (Battle group) med alla funktioner som krävs för att kunna verka självständigt. Saknas tex pansar eller luftvärn finns det ingenting som motiverar de funktionerna i budgeten och vi förlorar förmågan till självförsvar.

Om insatsförbanden är uthålliga kan de politiska budskapen förenklas, vi kan bättre klara att missioner går sämre än planerat och det gör oss mera värdefulla som sammarbetspartner. Vi behöver när vi lovar en förmåga både kunna avlösa den och utbilda nya förband. Det ger att varje utlovad insatsförmåga behöver finnas i tre exemplar, en ute på mission, en hemma under vila och en under uppbyggnad.

Det ger tre gånger en insatsförmåga om vi behöver insatsförsvaret för självförsvar och det ger ständig tillgång till en insatsförmåga som kuppförsvar.

Grundutbildningsförbandens storlek ges av hur stor andel av de värnpliktiga som värvas till insatsförsvaret. Även där är tre kompletta grundutbildningsgrupper ett intressant antal för att få de två huvudstegen i organisationen så lika varandra som möjligt.

Grundutbildningsförbanden går i takt där alla blir klara samtidigt och deras slutövningar tillsammans med ett insatsförband bir den största grupp som försvaret övar att leda. Under utbildningen samövas det så mycket som krävs för att ge bra värvningsandel till insatsförsvaret.

Om vi vid ett hot mobiliserar det vi har av insatsförsvar, materielarv, nyligen grundutbildade, avtackade insatskontrakterade och hemvärnsaktiva bör det efter ett år i numerär kunna ge ungefär tre sådana fyrgrupper. Inte mycket jämfört med det gamla invasionsförsvaret men en god förmåga som kostar lite utöver vad som krävs för utlandsmissionerna.

Att nå målet flexibilitet genom medlet att på ett ordnat sätt ta tillvara på arv av materiel och personal gör det mindre dramatiskt att anpassa organisationen till större eller mindre krav. Att mycket av personalen passerar igenom organisationen med kontrakt och sedan är välkomna att fortsätta på deltid och fritid underlättar både neddragning och återvärvning. Att brukbar materiel inte omedelbart skrotas ger trovärdighet då det är i en försvarsmakts natur att spara på förmåga.

Om nya hot kräver nya insatsförmågor och de dimensioneras i tre kopior för uthållighet och ev tre till för grundutbildning av värnpliktiga kommer vi automatiskt att förstärka det möjliga försvaret av Sveriges territorium i takt med att hoten ökar.

En uthållig insatsförmåga blir det riksdagen lovar EU och folket att vi ställer upp med. Till de som anser att det är dyrt att ha så mycket materiel och organisation för en insatsförmåga får politiker och militärer vara pedagogiska om viktigheten med uthållighet, att stå för sina löften och att det även är det som ger oss god förmåga till anpassning och självförsvar.

Försvaret i dag och som det är planerat att bli är nästan som min vision. Men jag uppfattar inte att delarna har knutits ihop riktigt så klokt som det borde vara möjligt. Jag är mycket intresserad av att få kommentarer om detta och en möjlighet att diskutera det.