Insatsförbanden skall klara av att lösa så kvalificerade uppgifter att vår insats gör skillnad och de behöver vara så bra att vi blir en viktig sammarbetspartner inom EU och för de demokratiska stormakterna.

Bra egenskaper är kort utryckningstid, kvalificerad förmåga, stor numerär och uthållighet. Jag tror att kort utryckningstid gör oss extra intressanta för våra sammarbetspartners oavsett numerären. Uthållighet ger trovärdighet och kvalificerad förmåga är ett krav för att insatserna skall vara meningsfulla.

Jag skissar här på en organisation som ger flera av dessa goda egenskaper och som utöver det ger anpassningsbarhet och ett bra försvar vid direkta hot mot Sverige.

Grundenheten är ett insatsförband, I som innehåller alla förmågor och all materiel som skickas för att utföra en viss insats. För att insatsen skall kunna genomföras uthålligt måste I kunna avlösas och det måste på ett ordnat sätt bildas nya I när personalkontrakt går ut. Den minsta kompletta insatsorganisationen blir då tre stycken I, ett I under kvalificerad övning eller insats, ett I under lättare övning och vila och ett I under uppbyggnad.

Insatsgrupperna skräddarsys självfallet för sina uppdrag. Man väljer ut rätt personal, förser dem med rätt typ av fordon och anna materiel och tillför specialister. Men oavsett vad det är för specialistförmåga som behövs behöver den finnas i flera uppsättningar för att bli uthållig, två måste alltid finnas tillhands och en tredje vara på gång.

Personalen till I kommer förenklat från tre håll. Från grundutbildningsförband, G, återvärvning inom I och från civila livet. I det civila har hemvärnet en viktig roll för att hålla folk aktiva och kunniga så de lättare kan värvas och göra ett bra arbete.

För att värnpliktiga snabbast möjligt skall kunna göra ett bra arbete i I behöver grundutbildningsförbanden, G vara så lika I som möjligt.

Det minimala antalet G för att göra organisationerna så lika som möjligt är 3 stycken. G får arbeta så nära I som behövs för att överföra erfarenheter och ge god inspiration till att skriva på I-kontrakt.

Den minimala organisationen i detta tankeexperiment är då 3 x I och 3 x G.

För att I skall vara kvalificerade och för att minimera risken för att soldater skadas under insats behöver de tillföras ny materiel i god takt. Det behövs mindre serier än tidigare under invasionsförsvarets tid men de behöver levereras oftare. Det betyder att I normalt sett inte hinner slita ut utrustningen. Arvet av fortfarande tämligen modern utrustning lagras.

För uthålligheten och likformighetens skull bör alla funktioner som krävs för en I enhet insatsförmåga köpas in i tre eller sex exemplar. Tre roterande inom de tre I och tre till om det är utrustning som skall ingå i grundutbildningen av värnpliktiga. Exempelvis har bara I korvetter medan både I och G har stridsbåtar. I vissa fall kan G klara sig med arv från I men det bör inte vara det normala.

Om I snabbt behöver växa i styrka utökar man rekryteringen, där är hemvärnet och ev reservofficersverksamhet en viktig personalreserv. Utrustningen lånas i första hand från G som får klara sig med förrådsställt arv. Om tillväxten sker på medellång sikt utökar man även G med arv i väntan på nyleveranser av utrustning. På lång sikt utökas I och G i storlek efter behov.

Organisationen skall inte slösa bort resurser. Ett viktigt arv är personal. Man försöker värva värnpliktiga som inte skriver I-kontrakt till hemvärnet för att hålla dem aktiva och bevara och utveckla kompetens. Likaså försöker man värva f.d. I-kontrakterade till hemvärnet. Övriga f.d. G och I soldater som ej engagerar sig frivilligt krigsplaceras i förband med arvsutrustning som vid lugnt världsläge enbart finns på pappret. Förrådshållning med torrluft och få adminsitratörer blir en liten kostand i budgeten och oavsett I:s storlek behöver man vårda personalarvet för att få goda möjligheter till återvärvning vid plötsliga behov av mer personal.

Officerare som övar på att leda större gruppers strid får göra det på G förbandens gemensamma övningar som givetvis samordnas med I förbandens övningar. Tre G plus ett I blir den landets bästa ledningskompetens. Uppbyggnad av förband övas när man sätter ihop nya I förband och varje år genomför en G utbildningsomgång. Om världsläget är fortsatt relativt lugnt genomförs ingen repetitionsutbildning med arvsförband som enbart finns i förråd och på papper.

Det här ger den ständiga förmågan att ha en I på mission och ca en I i kuppförsvar utöver hemvärnets förmåga. G förbanden är cykliska och kan inte räknas som en pålitlig resurs. Under korta perioder om det blir akut kris borde man kunna utveckla förmågan två I. Med ett års mobilisering kan den totala förmågan av I, G och repövade lagerförband rimligtvis bli ca 10 I. Dvs en enhet pålitligt och uthålligt insatsförmåga ger en tiofaldig självförsvarsförmåga om ett års förvarning ges.

Jag har här inte sagt någonting om hur stora I förbanden är. Det jag föreslår är att de görs så stora att vi har råd med 3 x I och 3 x G strukturen. Om omvärlden blir hotfullare bör behoven av insatser öka. Om de förstärkningarna görs uthålliga genom att vi följer strukturen och gör dem gånger sex för uthållig insats och motsvarande grundutbildning ger det automatiskt en motsvarande ökning av självförsvarsförmågan. Dvs vi börjar rusta när världen blir orolig långt bort för att förhoppningsvis lösa problemen där i stället för att vänta tills det har misslyckats och hotet är nära.

Vad skall då I innehålla? Det som ger mest förmåga för pengarna är specialisering till en funktion vilket vore perfekt om vi var en delstat i USA. Eftersom arvet av personal och materiel utgör större delen av vårt territorialförsvar behöver I förmågan vara mångsidig. Det blir i någon mening en minityrarme som självständigt kan lösa mindre uppgifter. Om I förbandens anpassning till hot långt bort automatiskt skall ge en höjning av självförsvarsförmågan behöver I innehålla alla viktiga rörliga delar i ett försvar av Sverige. Om I inte innehåller tex flygstridskrafter eller stridsvagnar blir vi tvugna att hålla igång och motivera en parallell organisation för enbart territorialförsvar. Det ger en mera överblickbar, lättstyrd och lättmotiverad organisation om territorialförsvaret utöver I, arven från I och hemvärnet bara består av en mycket liten budgetpost med fasta installationer odyl.

Vid nedrustning efter en upprustning behåller man samma 3 x I och 3 x G struktur men minskar på värnpliktsuttagningen och rekryteringen, minskar på gruppernas storlek och ställer in materiel i förråd och hänvisar personal till annan karriär och hemvärnet. Tydlighet måste vara en dygd så försvaret inte lovar mer än vad som kan levereras, utan tydlighet försvinner möjligheten till bra politisk styrning. Försvaret behöver inte tveka när arvet sparas på ett ordnat sätt. Givetvis underlättas en sådan nedrustning efter en upprustning om så stor andel som möjligt av officerarna är korttidskontrakterade.

I och G förbanden kommer att skilja sig åt bemanningsmässigt. I kommer att ha fler sittplatser i olika typer av fordon än det finns kontrakterade infanterister, man skickar splitterskyddade bilar, pansarfordon på hjul, stridsfordon 90 eller stridsbåtar beroende på vad insatsen kräver. G förbanden fylls helt med värnpliktiga får att få gott om förare och infanterister att värva till I.

Andra detaljer är att eventuell styrketillväxt av territorialförsvaret kanske kommer att ske genom att hemvärnet vid behov förstärks med ärvd materiel och mer övning beroende på hur de nya hoten ser ut. Skulle vi mot förmodan hamna i en ny kallakriget situation är det uppenbart att man kan utöka antalet G förband och ställer upp förband som repövas på samma sätt som på 50 och 60 talen.

Budgetmässigt dominerar I-förbandens personal, materiel och övningar och därefter G förbanden. Sedan behövs det mycket mindre budgetar för kompleterande territorialförsvarsfunktioner, civilförsvar, hemvärn, lagerhållning av materielarv och forskning utöver vad de täta beställningarna till I och G motiverar. Förändringar i ett områdes förutsättningar får inte nolla de andras budget eftersom det förstör anpassningsförmågan.

Det kritiska för att detta skall fungera är att politiskt bestämma att insatsförmågan skall vara kvalificerad och uthållig, att arv av personal och materiel från insatsuppgifterna skall tas tillvara för att ge anpassningsförmåga och självförsvarsförmåga och att när det behövs en ny förmåga skall den dimensioneras så att även den blir uthållig.

En I är det riksdagen lovar EU och folket att vi ställer upp med. Till de som anser att det är dyrt att ha så mycket organisation för en I får politiker och militärer vara pedagogiska om viktigheten med uthållighet, att stå för sina löften och att det även är det som ger oss god förmåga till anpassning och självförsvar.