Saga
Hej och välkommen till godnattsagan.
Jag skulle vilja berätta en gammal Italiensk saga som heter 'Kattkolonin'.
För länge länge sedan, på den tiden då djur kunde tala, bodde
en samling katter i ett övergivet hus inte långt från en stor stad. De
hade allt som de rimligtvis kunde önska sig för att trivas. Gott bodde
de och välnärda var de, och om av en händelse en stackars mus var dum
nog att komma i deras väg fångade de den, inte för att äta upp den,
utan enbart för nöjet att fånga den.
De gamla i staden mindes att de hört sina föräldrar berätta om
den tiden då landet var så överfullt av råttor och möss att man inte
kunde finna så mycket som ett majskorn på fältet, och kanske var det
av tacksamhet mot de katter som hade befriat landet från dessa
plågoris som deras ättlingar fick leva i fred.
Ingen vet varifrån katterna fick pengar till allting, eller
vem som betalade, för detta hände för så länge sedan. Men en sak är
säkert: de var rika nog att hålla sig med en tjänsteflicka, för fastän
de levde i frid och fröjd med varandra och inte revs och slogs mer än
människor skulle ha gjort, var de inte duktiga nog att sköta hushållet
själva. I varje fall ville de helst ha sin mat lagad; de avskydde
nämligen att äta den rå.
De kunde emellertid aldrig behålla någon tjänsteflicka länge,
ty dels var de svåra att göra till lags när det gällde
hushållsarbetet, dels tröttnade de flesta flickorna snart på att leva
ensamma med bara katter som sällskap. "Jag ska gå och ta tjänst hos
katterna" hade med tiden blivit ett talesätt i staden när det var
någon som kommit på obestånd, och många fattiga flickor hade verkligen
gjort det.
Nu fanns det i staden en flicka som hette Lizina och som det
faktiskt var riktigt synd om. Hennes mor, som var änka, tyckte mycket
bättre om sin äldre dotter, och stackars Lizina for ofta mycket
illa. Hon fick nätt och jämnt maten för dagen, medan hennes syster
överöstes med godsaker och presenter, och vågade Lizina klaga vankades
det stryk, det kunde hon vara säker på.
Till slut brast hennes tålamod en dag, och hon skrek rakt i
ansiktet på modern och systern: "Eftersom ni hatar mig så mycket så
tycker ni väl bara att det är bra att bli av med mig-jag tänker gå och
ta tjänst hos katterna!"
"Ut med dig!" skrek modern och fick fatt i ett gammalt
kvastskaft som stod bakom dörren.
Stackars Lizina lät inte säga sig det två gånger, utan sprang
genast sin väg och stannade inte förrän hon kom fram till huset där
katterna bodde. Deras kokerska håde lämnat dem samma morgon med
ansiktet alldeles sönderrivet, hon hade nämligen haft ett sådant gräl
med husets herre att han varit nära att klösa ögonen ur henne. Lizina
blev därför hjärtligt mottagen och hon satte genast i gång att laga
middagen, inte utan farhågor beträffande katternas smak och sina egna
möjligheter att tillfredsställa den.
Medan hon gick omkring och stökade i köket blev hon ideligen
störd av en ständig ström av katter som kom in för att ta sig en titt
på den nya tjänsteflickan. Hon hade en framför fötterna, en annan
balanserande på stolskarmen när hon satt och skalade grönsaker, en
tredje satt på bordet bredvid henne och fem eller sex andra strök
omkring bland grytor och kastruller på hyllorna längs väggen.
Det surrade i hela rummet av deras spinnande, vilket betydde
att de var nöjda med sin nya hjälpreda, men Lizina hade ännu inte lärt
sig deras språk, och ofta visste hon inte vad de ville att hon skulle
göra. Men eftersom hon var en snäll och godhjärtad flicka grep hon sig
genast an med att lyfta upp de små kattungarna som tumlade runt på
golvet, hon mäklade fred när det drog ihop sig till slagsmål och tog
upp en stor randig katt i sitt knä-han var församlingens äldste-och
skötte om hans sjuka tass.
All denna omtänksamhet kunde knappast undgå att göra intryck
på katterna, och ännu bättre blev det efter en tid när Lizina blivit
van vid deras egenheter. Aldrig hade huset varit så rent, maten så god
eller de sjuka katterna så väl omhändertagna.
Några veckor senare fick de besök av en gammal katt som de
kallade sin far och som bodde ensam i en lada uppe på kullen och kom
ner då och då för att inspektera den lilla kolonin. Han blev också
förtjust i Lizina. Så fort han fick se henne frågade han: "Är ni nöjda
med denna lilla rara svartögda människa?" och katterna svarade med en
mun: "Oh, ja, Pappa Gatto, vi har aldrig haft en så bra tjänare."
Vid varje besök han gjorde fick han ständigt samma svar, men
efter någon tid märkte den gamle katten, som var mycket uppmärksam,
att den lilla tjänsteflickan såg mer och mer sorgsen ut.
"Vad är det mitt barn-har någon varit elak mot dig?" frågade
han en dag när han fann henne i köket nära tårarna.
Hon brast i gråt och svarade mellan snyftningarna: "Oh, nej!
De är alla så rara mot mig. Men jag längtar efter att få höra hur det
står till hemma, och jag saknar min mor och min syster."
Gatto, som var en förståndig gammal katt, begrep hur den lilla
tjänsteflickan kände det. "Du ska gå hem", sa han, "och du behöver
inte komma tillbaka hit om du inte vill. Men först vill jag belöna dig
för att du så villigt tjänat mina barn. Följ med mig in i den innersta
källaren, där du aldrig har varit förut, för jag håller den alltid
låst och tar nyckeln med mig."
Lizina såg sig med förvåning omkring när de gick ner i det
stora källarvalvet under köket. Framför henne stod två stora
lerkrukor, av vilka den ena var fylld med olja och den andra med en
vätska som sken som guld.
"I vilket av dessa kärl ska jag doppa dig?" frågade Pappa
Gatto med ett grin som visade alla hans skarpa vita tänder medan
morrhåren stod rätt ut på ömse sidor av ansiktet.
Den lilla tjänsteflickan tittade under sina långa ögonfransar
på de båda krukorna. "I oljekrukan!" svarade hon blygt och tänkte för
sig själv: "Jag kan inte begära att få bli badad i guld."
Men Pappa Gatto svarade: "Nej, nej, du har förtjänat bättre än
så." Och han grep tag i henne med sina starka tassar och sänkte ner
henne i det flytande guldet.
Och kan man tänka sig! När Lizina kom upp ur krukan sken hon
från topp till tå som solen på himlen en vacker sommardag. Hennes söta
skära kinder och långa svarta hår var det enda som behöll sin
naturliga färg, men i övrigt hade hon blivit som en staty av renaste
guld.
Pappa Gatto spann högt av förnöjelse. "Gå hem och hälsa på din
mor och syster", sa han, "men kom ihåg att om du hör en tupp gala ska
du vända dig mot den, men om du däremot hör en åsna skria måste du se
åt ett annat håll!"
När den lilla tjänsteflickan tacksamt hade kysst den gamle
kattens vita tass begav hon sig hem. Just när hon kom i närheten av
sin mors hus gol en tupp, och kvickt vände hon sig mot den. Genast
visade sig en vacker guldstjärna på hennes hjässa och krönte hennes
glänsande svarta hår. På samma gång började en åsna skria, men Lizina
var noga med att inte titta över stängslet in mot stallet där åsnan
betade. Hennes mor och syster, som stod utanför huset, ropade till av
beundran och förvåning när de såg henne, och deras rop blev ännu högre
när Lizina tog näsduken ur fickan och en handfull guldmynt följde med.
Under några dagar levde modern och hennes två döttrar mycket
lyckligt tillsammans, ty Lizina hade givit dem allt hon hade haft med
sig utom sin guldklädsel, för den kunde hon inte få av sig trots alla
systerns ansträngningar, denna var nämligen utom sig av avundsjuka
över Lizinas stora tur. Guldstjärnan kunde inte heller tas bort från
huvudet på henne. Men guldmynten gick till hennes mor och syster.
"Nu ska jag gå och se vad jag kan få ut av kissarna", sa
Peppina, den äldre flickan, en morgon och tog Lizinas korg och fäste
hennes börs vid sin egen kjol. "Jag skulle vilja ha lite av katternas
guld för egen del", tänkte hon när hon gav sig iväg från sin mors hus
innan solen gick upp. Kattkolonin hade inte anställt någon ny
tjänsteflicka ännu eftersom de visste att de aldrig skulle kunna få
någon som kunde ersätta Lizina. De hade inte slutat sörja över att de
förIorat henne. När de fick veta att Peppina var hennes syster, sprang
de henne till mötes. "Hon är inte det minsta lik henne", viskade
kattungarna till varandra.
"Var tysta med er!" sa de äldre katterna. "Alla tjänsteflickor
kan inte vara söta."
Nej, hon var verkligen inte alls lik Lizina. Även de
hyggligaste och mest frikostiga bland katterna fick snart erfara det.
Redan första dagen stängde hon köksdörren mitt framför nosen
på hankatterna, som hade tyckt om att se på när Lizina arbetade, och
en ung och odygdig katt som hoppade in genom det öppna köksfönstret
och hamnade på bordet fick ett sådant slag med brödkaveln att han tjöt
i en hel timme.
För varje dag som gick blev katterna alltmer medvetna om sin
olycka. Lika sur och besvärlig som tjänsteflickan var, lika illa blev
arbetet utfört. Högar av damm samlade sig i hörnen, spindelvävarna
hängde från taket och framför fönstren, sängarna blev nästan aldrig
bäddade och bolstrarna, som de äldre och svagare katterna var så måna
om, hade inte skakats sedan Lizina lämnade huset. Vid sitt nästa besök
fann Pappa Gatto hela kolonin i upprorsstämning.
"En av Casars tassar är så svullen att det ser ut som om den
vore bruten", sa en. "Peppina sparkade honom med sin stora
träsko. Hektor har en bula på ryggen sen Peppina kastade en stol på
honom, och Agrippinas tre små ungar har dött av hunger vid sin mors
sida, för att Peppina glömde dem i deras korg uppe på vinden. Man kan
inte stå ut med människan -skicka henne på porten, Pappa Gatto! Lizina
blir inte arg; hon måste känna till hur hennes syster är!"
"Kom hit", sa Pappa Gatto med sin strängaste röst till
Peppina. Och han tog henne med ner till källaren och visade henne
samma stora krukor som han hade visat Lizina. "I vilken av dessa ska
jag doppa dig?" frågade han och hon svarade hastigt: "I det flytande
guldet", ty hon var lika lite blygsam som snäll och vänlig.
Pappa Gattos gula ögon sprutade eld. "Det har du inte gjort
dig förtjänt av", sa han med dundrande stämma, och han grep tag i
henne och slängde ner henne i krukan med olja, där hon nästan kvävdes.
När hon kom upp till ytan, skrikande och fäktande, tog den
rasande katten tag i henne igen och rullade henne i en hög med aska på
golvet. När hon sedan reste sig, smutsig, förblindad och förfärlig att
skåda, slängde han ut henne genom dörren och sa: "Försvinn! När du
möter en skriande åsna så se till att du vänder huvudet mot den."
Utom sig av ilska stapplade Peppina hemåt och var glad att hon
råkade hitta en käpp vid vägkanten så att honkunde hålla sig
upprätt. Hon var inte långt från sin mors hus när hon hörde en åsna
skria i högan sky på fältet. Kvickt vände hon ansiktet mot den, och i
samma ögonblick förde hon handen mot pannan, där en åsnesvans hängde
och svajade som en plym. Hon rusade hem till sin mor så fort hon
kunde, vrålande av ilska och förtvivlan, och det tog två timmar för
Lizina att med en stor kittel hett vatten och två tvålar tvätta bort
all oljan och askan som Pappa Gatto hade styrt ut henne med. Men
åsnesvansen var det omöjligt att bli av med; den satt lika fast på
Peppinas hjässa som den gyllene stjärnan på Lizinas.
Modern var ursinnig. Först slog hon Lizina med kvasten så
mycket hon kunde. Sedan släpade hon henne med sig till källan och
sänkte ner henne där. Hon gick sin väg och lämnade Lizina stående på
bottnen gråtande och ropande på hjälp.
Innan detta hände hade emellertid kungens son en dag när han
red förbi deras hus sett Lizina sitta och sy i förmaket och blivit
bländad av hennes skönhet. Efter att ha gjort sig ärende förbi där ett
par tre gånger vågade han till sist närma sig fönstret och viskade med
sin mjukaste röst: "Ljuvliga jungfru, vill du bli min hustru?"
Och hon hade svarat: "Ja."
Morgonen därpå när prinsen kom för att hämta sin blivande brud
fann han henne insvept i en vit slöja. "Det är sed att jungfrur
överlämnas så av sina föräldrar", förklarade modern, som tänkte lura
på kungasonen Peppina i stället för systern. Hon hade fäst åsnesvansen
runt Peppinas huvud som en hårfläta under slöjan. Prinsen var ung och
lite blyg, så han gjorde inga invändningar, utan placerade Peppina vid
sin sida i vagnen.
Vägen gick förbi katternas hus, och alla katterna stod i
fönstren, ty de hade hört att prinsen skulle gifta sig med den
vackraste kvinnan i världen, på vars panna en guldstjärna strålade,
och de visste att det inte kunde vara någon annan än deras dyrkade
Lizina. När vagnen långsamt for förbi det gamla huset, där katter från
alla världens hörn samlats, ljöd en sång från alla strupar:
Mjau, mjau, mjau
Se dig hastigt om
I en brunn finns skön Lizina
Den du har är blott Peppina.
När kusken, som förstod kattspråket bättre än prinsen, hörde
detta stannade han hästen och frågade: "Vet Ers höghet vad
kattskrällena säger?"
Sången hördes igen, starkare än förut.
Med en handrörelse kastade prinsen tillbaka den vita slöjan
och upptäckte under den Peppinas svullna ansikte med åsnesvansen
lindad runt huvudet.
"Din bedragerska!" utropade han, skälvande av vrede, och han
befallde kusken att vända om, och så körde han den äldre dottern
tillbaka till kvinnan som hade försökt lura honom. Med handen på
svärdfästet begärde han Lizina i så bister ton att modern skyndade
till källan för att dra upp sin fånge.
Lizinas gyllene dräkt och stjärna strålade så klart att när
kungasonen förde henne hem till sin far, lystes hela slottet
upp. Nästa dag stod bröllopet, och de levde lyckliga i alla sina dar;
och alla katterna med Pappa Gatto i spetsen var med på bröllopsfesten.