Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!
Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.
Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.
Det blinda mörkret våndas
av hemliga drömmar,
som ingen ser, och ändå
är de nära i allt.
De kan inte sägas.
De kan inte tänkas.
De måste först levas fram
till väsen och gestalt.
Bed inte om ord,
bed inte om tankar,
men bed om del i våndan
från vår rot under jord.
Det Tigande tänker
i kött och blod och vilja
och slungar kanske sist som eld
dig -- sitt ord.