Levande som vi
och långt långt borta,
så vårt ord "förstå"
blir tom rök och vind.
Djupt oåtkomliga
för tankar och för sinnen,
fast er bark känns skrovligt
god mot vår kind.
Ögonlösa lyser ni
i ögonfröjd och blommor.
Genom vilka verktyg
vet ni er prakt?
Genom vilket hemligt,
skapande vetande
har ni del i synernas
och dofternas makt?
Lutande mot stammen
märks vi inte,
slipper inte in i er
innanvärld.
Eller når er, speglad,
en flik av vårt väsen,
för oss själva okänd
och bävansvärd?
Fast vi väl är födda
av samma anor,
ser vi ingen skymt av vår
gemensamhets stund.
Alltför många äventyr
skilde oss sedan,
alltför ovetbar
är vår enkla grund.
Kanske har vi ännu
ett möte att vänta
på den väg, där liv
går tillbaka till mull.
Än en uträckt hand
mellan åtskilda släkten.
Och vi tackar döden för det
sammanhangets skull.
Stoffet, alltid lånat,
ger vi åter.
Smält det till er form,
och tag och giv!
Låt det bytas mellan oss
som vänliga gåvor,
djupa vackra okända
syskonliv!