Ingen mask, inget frö i vinden
rustas svagare mot livets farlighet,
ingen fågelunge utlämnas
mer hjälplös åt de starkas varlighet.
Vilket vågspel av de dolda makterna
att låta bära sig av mänskobarn
och gjuta vinet över alla viner
i denna skål av tunna tinningsflarn!
Men vi närmar oss i skygg rädsla
barnets ögon, knappast vakna,
i vilket former och färger speglas
överväldigande, nya, nakna --
skaparögon som skall tämja synerna
och långsamt ordna kosmos' hem,
skilja vattnen från valvet ovan
och sätta jordens fäste mellan dem.
Och vi närmar oss i skräck och bävan
de vulkaniska morgongryningar
vilkas utbrott av eld och gejsrar
ännu gungar oss på sena dyningar:
då var dagen djup och evig,
sällsamt mättad med en häftig vår;
outhärdligt brann livet,
som en sol i sina blåa år.
Närmar, närmar oss ångerfulla
de sjunkna länderna, tanklöst lämnade,
vilka gömmer våra kungaspiror
och allt vad Mödrarna till under lämnade --
jordens magiska läkedomar,
spindelvävar i morgondagg,
och den heliga växtkraften --
allt begravet under årens slagg.
Bland de blinda, som söker makten
i det döda förstörande,
vandrar barnet som ett sorglöst leende
av det levandegörande.
Den dag då stålet sviker
och folken ropar efter Ursprungsflödet --
den dagen har barnet segrat,
den dagen vändes ödet.