Hej alla barn, och välkomna till Eterläckas sagostund...

Så en dag gjorde Törnrosas pappa en dålig affär. En mycket, mycket dålig affär. Så ohyggligt dålig att han blev ruinerad. Han insåg plötsligt att han skulle bli tvungen att skaffa sig ett alldeles vanligt jobb för att kunna försörja sin familj, att han skulle tvingas bli som alla andra. Den insikten blev för mycket Törnrosas pappa. Han åkte hem, trots att det bara var lunchdags, satte sig vid familjens köksbord i äkta ädelträ, tog fram sin inte särskilt lagliga men mycket dyra och imponerande automatkarbin, satte pipan i munnen och sköt huvudet av sig.

Törnrosas mamma blev inte alls glad när hon hittade sin make död vid köksbordet. Hon blev så till den milda grad upprörd att hon på stört bestämde sig för att Törnrosa för alltid skulle få slippa uppleva något liknande, om hon så skulle dö på kuppen. När Törnrosa kom hem från skolan den eftermiddagen möttes hon i dörren av två kraftiga psykvårdare, som på moderns order snabbt sövde henne med nästan garanterat icke beroendeframkallande droger, spände fast henne i hennes egen säng och installerade dropp och katetrar så hon skulle kunna ligga där medvetslös länge, länge.

Tiden gick. Törnrosas mamma levde på pengarna från Törnrosas pappas livförsäkring, som varit väldigt väl tilltagen. Men hus och gourmetmat och lyxbil och droger till Törnrosa, som fortfarande sov, blev för dyrt i längden, och så småningom insåg Törnrosas mamma att pengarna höll på att ta slut. Törnrosas mamma ville inte bli av med all den lyx hon var van vid. Hon funderade länge och väl, och till slut kom hon på ett sätt att tjäna nya pengar.

Hon hade ju en ung, attraktiv dotter som låg försvarslös och dan i sitt rum! Törnrosas mamma började höra sig för bland sina vänner, och nog fanns där män som var villiga att betala en rejäl summa pengar för att få roa sig en stund med en fastbunden Törnrosa. Mamman tvekade ett ögonblick, för det var ju ändå sin egen dotter hon höll på att sälja. Men den tveksamheten vägde lätt mot tanken på att förlora sitt stora hus och sina dyra kläder, och strax vaknade en naken Törnrosa upp till en upplevelse hon verkligen inte hade väntat sig^*.

Allt var återigen frid och fröjd. Törnrosas mamma levde gott på pengarna hon fick, och mellan kunderna höll hon Törnrosa sövd, för hon blev så mycket lättare att hantera då. Åren gick. Mamman levde som hon alltid gjort, i lyx och överflöd. Törnrosa levde inte alls, med undantag för en stunds våldtäkt lite nu och då. Av en lycklig slump visade sig en oväntad sidoeffekt av de droger hon fick göra så att Törnrosa inte åldrades medan hon sov, vilket passade mamman alldeles utmärkt.

Många år passerade. Mamman blev gammal och gråhårig, men Törnrosa, som ju bara åldrades medan hon var vaken, var sig i stort sett lik. Och så en dag, en solig en i början av sommaren, rasade Törnrosas mamma ihop och dog av hjärtinfarkt. Hon blev snabbt begravd av sina vänner, som helst av allt ville glömma att hon funnits, för de hade lite dåligt samvete för vad de gjort med stackars Törnrosa.

Ingen brydde sig om Törnrosa. Hon bara låg där och sov, medan de rejäla tankar med intravenös näringslösning och droger som hennes mor låtit installera höll henne vid liv. Huset var sedan länge betalt, så det fick stå kvar orört, men det dröjde inte alltför länge innan el och vatten stängdes av, och med tiden började huset se rätt övergivet och förfallet ut. Taggiga buskar och elände växte vilda i trädgården, och efter en tid blev det riktigt svårt att ta sig fram till själva huset, ett hus som det dessutom började gå märkliga rykten omkring.

En vacker dag flera år efter att Törnrosas mamma dött bestämde sig en ung man för att ta reda på vad som egentligen fanns i det där förfallna huset längst bort på gatan. Han utrustade sig med grova kläder som skulle stå emot de taggiga buskarna, rejäla handskar, en duktigt vass sekatör, machete, en stege och en välpackad picknickkorg, och gav sig därefter in i den vildvuxna trädgården. Han högg och klippte sig fram genom djungeln av vildvuxna törnrosor, han klättrade över omkullfallna träd, han snubblade över vandaliserade trädgårdsmöbler, han vämjdes över de smaklösa trädgårdstomtarna och han höll på att drunkna i näckrosdammen, men till slut lyckades han ta sig ända fram till huset.

Med stor försiktighet bröt han upp ett fönster och klättrade in. Först väntade han sig att bli överfallen vilken sekund som helst, men efter att det inte hänt något på flera minuter lugnade han sig och började söka igenom huset metodiskt. Som den ärlige och rättrådige unge man han var stal han ingenting, inte ens de mest uppenbara värdesakerna, utan nöjde sig med att få sin nyfikenhet tillfredsställd.

Men så kom han upp på övervåningen, och till sin stora förvåning hittade han där en vacker naken ung flicka fastspänd i en säng. Full av bestörtning rusade han fram till henne. Han lossade hennes band, drog försiktigt ut kanylerna ur hennes vener och gjorde sitt bästa för att försiktigt väcka henne. Det sistnämnda visade sig svårt, men den unge mannen var inte bara ärlig och rättrådig, utan också tålmodig, så han väntade lugnt på att drogerna skulle sluta verka och Törnrosa vakna upp.

Törnrosa vaknade. Det hade hon gjort många gånger nu. Så länge hon kunde minnas, faktiskt, för hennes minne var inte längre vad det en gång varit. Varje gång hon vaknat hade hon blivit utnyttjad på de mest vedervärdiga vis. Törnrosa tyckte inte om att vakna, hon tyckte inte om att vara fastspänd, och hon tyckte särskilt illa om alla som var i närheten när hon vaknade. Det var de som gjorde illa henne.

Den här gången var inte som andra gånger, dock. Hon var inte fastspänd. Om hon hade tänkt på saken hade Törnrosa förmodligen insett att mannen som satt med hennes huvud i sitt knä inte var som andra män. Men Törnrosa var inte längre kapabel att tänka, flera subjektiva års kontinuerliga övergrepp hade förstört hennes förmåga till rationellt tänkande. Istället för att tänka följde hon sin första impuls. Hon sträckte sig blixtsnabbt upp, greppade med bägge händerna om den unge mannens nacke och knäckte den som en kvist samtidigt som struphuvudet krossades. En kort stund senare var den unge mannen död.

Tyvärr var Törnrosa inte kapabel att njuta av sin seger, utan kröp bara iväg till närmsta hörn, där hon satt och väntade på att något hemskt skulle hända henne tills hon efter några dagar avled av vätskebrist.