"Bråka inte, vi har inte tid! Ta henne till mamma. Allt som behövs är packat i korgen, du vet vad hon äter. Se till att hålla henne varm och torr, så hon inte förkyler sig. Du vet hur lätt de blir sjuka när de är små."
Jag försökte protestera, men hon lyssnade inte. "Lena, hon behöver dig! Du kan inte bara lämna henne!"
Hon fortsatte packa saker i barnets korg, som om jag inte fanns där.
"Lena..." Det kändes meningslöst att försöka mer, jag hade gjort mitt bästa och hon hade inte ens reagerat. Jag stod och tittade på henne medan hon ännu en gång kontrollerade att allt som skulle vara med var med.
Hon vände sig mot mig med korgen i famnen. Den såg nästan löjligt stor ut mot hennes späda, vackra kropp.
"Här. Åk nu, innan de kommer tillbaks och ser dig." Jag försökte komma på något att säga, men inget verkade passa. Det sista jag såg innan jag vände mig om och gick var hennes mjuka blå ögon.

Mörkret fortsätter rusa mot mig. De mötande bilarnas antal minskar ständigt. Bakom mig syns några par billyktor. Undrar om de följer efter mig. Troligen inte, men det skadar inte att vara försiktig. Jag ökar farten till precis under den tillåtna. Inte för fort. Vägen är våt, och jag får inte bli stoppad. Polisen lyder dem.
Barnet har vaknat. Hon tittar på mig. Jag hade för mig att så små barn inte kunde fokusera blicken, men det kan de tydligen.
Hon har ljust, ljust blå ögon.

Jag stod utanför dörren och lyssnade. De hade kallat in Lena, och nu diskuterade de henne som om hon vore något slags avelsdjur. Helst av allt ville jag störta in och slita dem i stycken med mina bara händer, men det var naturligtvis omöjligt. Istället stod jag där utanför och lyssnade, färdig att explodera av tillbakahållen frustration.
"...som en liten docka. Hur lång tid har hon kvar nu?"
Mannens, Francis, röst. Len, trovärdig. Omöjlig att säga nej till.
"Tre månader, om allt går väl."
Den mörka kvinnan, Lucrezia. Kall, dominerande.
"Om allt går väl? Hur skulle det kunna undvika att göra det? Barn kommer väl när de kommer."
"Oftast, ja. Men man vet aldrig. Människor är så ... ömtåliga. Det är bäst att inte vara för självsäker."
"Bah! Allt kommer gå bra! Hon är ung, stark och väl skyddad. Sluta oroa dig!"
"Jag vet, jag vet. Inget är fel, allt går som det ska. Ändå oroar jag mig. Något kommer gå fel. Jag känner det på mig."
"Är det något du tycker vi skall göra åt det?"
Isabella, den blonda kvinnan. Mjuk, försiktig röst. Talar inte ofta, men de andra lyssnar när hon gör det.
"Nej ... det är för vagt. Låt oss vänta och vara redo."
"Låt oss göra så."
För mitt inre öga såg jag dem smeka henne, hålla henne. Det var fortfarande inget jag kunde göra annat än att vänta. När hon till slut kom ut, omtöcknad och svag, var mina handflator täckta av blodet från såren där jag pressat naglarna genom huden. Jag omfamnade henne hårt, hårt. Hennes hår luktade som dem. Torrt, dammigt. Vi stod där med armarna om varandra medan mina tårar sakta fuktade hennes hår.

Mörkret är kompakt nu. Inga gatlysen längs vägen, inga billyktor framför mig. Bara mina egna lampor förvandlar regnet till moln av ljuspunkter. Vägen kantas av solida väggar av träd. Det känns som att köra på botten av ett dike. Allt ser likadant ut, ljuden från motor och vind är konstanta. Tillsammans med tröttheten blir effekten hypnotisk. Jag hoppas det snart dyker upp någonstans där jag kan stanna, vila ett tag och få en kopp kaffe. Har inte tid att sova, får inte bli så trött att jag kraschar.
Kilometer efter kilometer glider förbi. Tusental efter tusental vita streck försvinner in under bilen. Strömmar av regn rinner nedför vindrutan. En skylt vid sidan av vägen glimmar till i min ögonvrå, och jag inser plötsligt att jag nästan sovit ett tag. Illa. Försiktigt packar jag in barnet noggrannare i hennes filt och öppnar fönstret bredvid mig, i hopp om att kylan och regnet skall hålla mig vaken.

"Endera dagen kommer jag inte stå ut längre. Jag kommer ta vad tillhygge jag får tag på, gå in där och försöka slå ihjäl dem. Och de kommer titta på mig, med roade miner. Och sedan... Sedan kommer de döda mig. Långsamt och njutningsfullt."
Jag försökte säga det högt, men inget kom ur min mun. Som vanligt.
John jobbade i baren den natten. Han var van vid mig. En tyst, deprimerad typ som satt vid bardisken längst ned mot väggen och drack glas efter glas av halvtaskig whisky. Inte varje natt, men kanske varannan. Ibland undrade jag vad han trodde om mig. Ensam och övergiven? Gräl hemma, så jag hellre gick hit än hem? Den senare tanken fick mig att le. Gräl hemma. Jo, det kunde man ju kalla det.
"Påfyllning?" John stod framför mig och såg frågande ut. Jag nickade, och han fyllde på. Det var en bra natt att bli full och komma hem riktigt sent. Som alla nätter sedan de börjat med sin ritual. Inte för att det fungerade. Istället för att sitta hemma och lyssna på Lenas skrik halvt av vällust, halvt av smärta och skräck, satt jag här med minnena av gårdagens likadana skrik. Försökte fruktlöst fundera ut något sätt för oss att fly. Men hur flyr man från någon som kan lyssna på ens tankar, kontrollera ens rörelser på avstånd? Om man trots allt skulle lyckas, var skulle man ta vägen? De kontrollerade polisen, myndigheterna. De satt med alla trumf på hand.
Jag gestikulerade till John för nattens åttonde eller nionde glas. Bara några till, sedan fick det vara nog. Jag ville vara kapabel att gå hem själv.
När jag kom hem satt Lena i sängen och väntade på mig. Hon satt upprätt mitt i den, med det blodröda täcket som ett tält runt sig. Hennes gyllene hår hängde ned runt henne, och för ett ögonblick såg hon för mina berusade ögon ut som ett fulländat dockhuvud på en sammetsbädd. Hennes blick fångade min, och jag såg plötsligt den hårt återhållna skräcken i hennes ansikte.
"Jag är med barn. Ritualen..." Hennes röst svek henne. Jag väntade mig tårar, men inga kom. Kanske var rädslan hos henne så stor, att om hon en gång lät den slippa loss skulle hon aldrig få tillbaka kontrollen igen.
"Med barn? Är du säker? Vem...?" Jag satte mig ned på sängen och viskade frågorna till henne.
"Jag vet inte vem som är fadern. Ingen av dem som bor här, någon annan. Någon mäktigare." Hon drog täcket tätare omkring sig. "Någon ännu omänskligare..."
Jag gjorde en ansats till att hålla om henne, men hon drog sig undan.
"Nej, snälla. Bara ligg här bredvid mig och finns, OK?" Om jag kunnat skulle jag ha tagit på mig all smärta som lös ur hennes ögon, men det kunde jag inte, så jag fick nöja mig med att göra som hon bad mig.
Någon gång runt gryningen lade hon sig ned, tätt tryckt mot min rygg.

En vägkrog med tillhörande bensinmack, dygnetruntöppna. Jag kör in, parkerar bredvid krogen. Regnet smattrar mot taket, rännilarna på fönstren gör att jag inte kan se om det är något folk där inne. Det spelar inte så stor roll, jag måste in och få mig en kopp kaffe i vilket fall som helst. Jag sveper in barnet så gott jag kan och småspringer över till krogen. Några regndroppar träffar henne i ansiktet, och hon skrattar.
Krogen är öde så när som på en ung man i kassan. Det är möblerat med slitna plastmöbler, ensamhet genomsyrar rummet. En TV hänger alldeles under taket i ena hörnet. Kassörens blick är fäst på dess skärm, som visar någon slags sport. Han verkar nästan irriterad när jag ber att få betala för mitt kaffe. Det gör mig inget, ju mindre han lägger märke till mig desto gladare blir jag. Det han inte sett kan han inte berätta om. Jag sätter mig i hörnet, så långt från fönstren och TVn jag kan komma.

Vi satt nere i köket och åt. Inget spektakulärt, bara en vanlig middag. Men det var ett av de få tillfällen då vi för en stund lyckades glömma våra härskare, våra problem. Hennes graviditet. Jag hade släckt de vanliga lamporna och ställt fram en gammal fotogenlykta, som gjorde vad den kunde för att lysa upp rummet. Medan vi åt pratade vi minnen från universitetet där vi möttes. Dumheter vi gjort på fester, folk vi mött, föreläsare som varit särskilt bra, särskilt dåliga eller bara märkliga.
Lena höll på att berätta om ett tillfälle jag glömt, när en av våra vänner slagit vad om att han kunde dricka en flaska öl genom en bastuba, när hon plötsligt tystnade med blicken fäst någonstans bakom mig. Jag vände mig om och såg Isabella i dörröppningen. Hon tittade på oss, och hennes blick fick mig att tänka på katter och småfåglar. Ett leende spred sig sakta över hennes ansikte medan hon gick mot oss. Vi satt som förstenade. Bara våra ögon och lyktans låga rörde sig. Och hon, med sitt blonda hår, sitt perfekta ansikte, sina kalla, hårda ögon.
Hon gick sakta runt bordet. Tittade på saker. Rörde vid dem. Lyfte en kniv. Lutade på en flaska, läste dess etikett. Drog fingrarna genom mitt hår, vilket sände rysningar av avsmak utefter ryggraden på mig. Lekte med en brödbit. Kände på lyktans tak. Tittade, utan att ändra ansiktsuttryck, på sina brända fingertoppar. Hon vände sig mot Lena, tittade henne hårt i ögonen.
"Var försiktig med vinet, älskling," sade hon efter en stund. "Det är inte bra för barnet."
Lena nickade sakta, hennes blick hypnotiskt fäst vid Isabellas. Allt var stilla i en handfull ögonblick, innan Isabella släppte Lena med blicken och åter lämnade oss ensamma. Jag gjorde ett lamt försök att fortsätta vårt avbrutna samtal som om ingenting hade hänt, men visste på förhand att det var dömt att misslyckas.

Telefonen bakom kassören ringer. Han svarar. Jag kan inte höra vad han säger, TVn dränker hans röst. Jag bryr mig inte om det, noterar bara att det ringde och fortsätter njuta av mitt kaffe. Sockret och koffeinet har börjat göra verkan och jag känner mig nästan vaken igen.
"Öh, det är till dig."
Kassörens röst tränger genom TV-sorlet. Jag sitter oförstående, ingen vet väl att jag är här? Sedan slår det mig vilka det måste vara som ringer, och min mage fryser till is. Jag går med osäkra steg bort till telefonen och tar luren. Kassören har lagt den på disken och satt sig vid TVn igen. Jag står med luren i handen och tvekar en stund innan jag säger något.
"Hallå?"
"Om stormbarnet kommit till skada kommer du önska att du vore död." Det är Francis som talar. Det finns något i hans röst jag aldrig hört där förr, något hårt och skrämmande. Det verkar som om vi lyckats störa dem, Lena och jag. Knähundarna har huggit och dragit blod, och husse är inte alls glad.
Han fortsätter tala. Jag står som klistrad till luren, kan inte släppa den. Jag borde ge mig av härifrån så fort jag kan, deras folk måste vara på väg hit, men jag kan inte röra ett finger. Den lena, vidriga rösten fortsätter strömma ur telefonen. Han talar inte till mig, utan till min kropp, ger den order att stå still. Svett börjar rinna ned i mina ögon, mina händer darrar. Hur mycket jag än kämpar kommer jag inte loss. Men jag ger inte upp, får inte ge upp. Undrar vad de gjort med Lena.
Ett dovt smattrande börjar höja sig över TVns oljud. Helikopter. Kan inte vara mer än några minuter bort. Så nära! Jag hoppas intensivt att de inte skall kunna landa i stormbyarna, och fördubblar ansträngningarna att återfå kontrollen över min kropp.

"De sydamerikanska nazisterna, med hjälp av de onda genierna för en bättre morgondag, KGB och Bermudatriangeln försöker ta över Pentagon. Någon som tänker bråka?"
Vi satt i ett av de små seminarierummen på universitetsbibliotekets övervåning och hade tröttnat på att plugga. Mikael hade släpat med sig ett Illuminatispel, som nu ersatte linjäralgebran. Han satt till vänster om mig med Bermudatriangeln, Svante till höger med Zürichgnomerna, Åsa mitt emot med Cthulhus tjänare och själv spelade jag UFOna.
"Vi kan inte låta honom få den," sade jag, "han fick de multinationella oljebolagen förra vändan."
"Medhåll," tyckte Svante. "Jag kommer bråka. Cthulhu?"
"Jag har rätt ont om pengar... Jag hjälper till nu om ni hjälper mig att slå ihjäl kongressfruarna nästa gång det är min tur."
"Slå ihjäl? Hur många ihjälslagna grupper har du?", frågade jag.
"Tre. Du är mycket närmare vinst än jag är," svarade Åsa.
"Ok, jag hjälper dig förstöra kongressfruarna mot att du hjälper till att hindra Bermuda från att få Pentagon. Zürich?"
"Deal." Han slängde en tio-megabuckmarker från sitt Illuminatikort in på bordet. "Din attack är nere på noll, Bermuda."
Pengar och specialkort började hagla. Mikael misslyckades med att ta Pentagon, jag plockade upp den i stället, Svante tog videospelen. Åsa visade sig ha ljugit om sin ekonomi, plockade en hel gren från min maktstruktur och vann. Plötsligt var spelet över.
"Skit!", tyckte Mikael. "Varför kunde ni inte låta mig få Pentagon? Jag var ju långt från att vinna!"
"Du har spelat mer än oss," förklarade jag." Vi utgår från att varje drag du gör är ett steg i någon djävulsk plan som måste stoppas."
Han suckade uppgivet. Det blev tyst en stund. Svante tittade på mig.
"Vem var den där tjejen vi såg dig med i går natt?", frågade han efter ett tag. Jag kände hur jag rodnade lite.
"Lena Stjärnevi. Biolog, började två år efter oss," svarade jag. Åsa hajade till.
"Lena Stjärnevi? Hon gick ut gymnasiet samtidigt med mig, ju! Hennes föräldrar var helstolliga." Hon lutade sig bakåt och log menande mot mig. "Är det något allvarligt mellan er?" Jag tittade bort och log generat.
"Kanske. Vet inte än." Mikael vände sig till Åsa.
"Vad var det med hennes föräldrar?"
"De tillhörde visst något slags skum religion. Bodde i en stuga ute i skogen, odlade sin mat själva och så. Man såg dem nästan aldrig."
"Förbjöd de henne att gå på fester och sådant också?"
"Nej, det tror jag inte. Jag vet inte, jag kände henne inte särskilt väl. Hon var väl ungefär som alla andra."
"Vad var det för religion föräldrarna höll på med?", frågade Svante. "Det låter som om de var någon slags övervintrade hippies."
"Jag vet inte, säger jag ju. Det gick rykten om dem, att mamman var häxa och kunde kontrollera vädret. Lena verkade mest generad när föräldrarna dök upp, när det var öppet hus i skolan och så."
"Kontrollera vädret skulle man kunna. Det vore praktiskt när man har grillparty," tyckte Mikael. "Undrar hur man gör?"
"Du får väl leta rätt på Lenas mamma och be henne lära dig," sade jag.
"Det blir nog svårt," sade Åsa. "Hon och pappan flyttade till Korea strax innan Lena gick ut gymnasiet."
"Korea? Vad sjutton skulle de göra där?", undrade Svante. Åsa skakade på huvudet.
"Inte vet jag!"
För mig själv undrade jag över det där med Lenas mamma och väder. Lena hade alltid en fantastisk tur med vädret, såpass att jag undrat över det tidigare. Jag bestämde mig för att fråga henne om saken. Någon gång.

Stormens styrka ökar fort, och det börjar blixtra något fruktansvärt. Man kan se fönstren bukta in. Det låter som vågor när regnet slår mot dem. Helikoptern låter som om den är precis ovanför oss. Kassören börjar titta oroligt mot fönstren, och efter några blickar åt mitt håll verkar han inse att jag står som förlamad vid telefonen. Han reser sig upp och har börjat gå mot mig när det plötsligt kommer ett återsken från en blixt som ser fel ut. Det är gulrött istället för vitt och det stannar kvar. Helikoptersmattret ändrar abrupt karaktär. Något krasar borta vid ena ytterväggen, och det blir tyst i telefonen. Jag kan röra mig igen. När jag vänder mig om och börjar springa mot barnet ser jag helikoptern genom fönstret. Den är på väg nedåt, fort, och det strömmar lågor ur den. Blixt efter blixt efter blixt slår in i den medan den faller, regnet och vinden sliter i den och kastar omkring den i luften. Ena sidodörren öppnas, någon hoppar ur den och träffas av flera blixtar på vägen ned. Inte en enda träffar huset. Det här är inte naturligt.
Barnet skrattar. Högt och pärlande, med blicken fäst vid skådespelet utanför fönstret. Dundret och blixtarna verkar inte bekomma henne det minsta, tvärtom. För ett ögonblick får jag för mig att det är hon som gör det här, hon som styr blixtarna och stormen. Men det är inte möjligt, ingen kan göra något sådant, och även om hon kunde det kan hon omöjligt förstå vad som pågår. Hon är bara några dagar gammal!
Jag har inte tid att stå och fundera, måste iväg innan de hinner skicka hit folk för att ersätta de som kraschat med helikoptern. De känner igen min bil, men det spelar ingen roll. Även om jag byter hittar de mig, och det lär inte ens ta särskilt mycket längre tid. Utan vidare tvekan tar jag babykorgen och skyndar ut mot bilen. Kassören har försvunnit någonstans. Flytt, antar jag. Klokt.

En dag ringde de bara på dörren. Lena öppnade, och jag hörde hennes förskräckta flämtning ända ut i köket.
"Hej, lilla vän. Det är dags nu," hörde jag en okänd manlig röst säga, strax följt av ljudet när ytterdörren slog igen. Det blev tyst.
"Lena?" ropade jag frågande. Inget svar. Jag lade ifrån mig vad jag höll på med och gick ut i hallen för att se varför hon inte svarade, och upptäckte att hon inte var där. Förbryllad öppnade jag ytterdörren för att se om de stod där ute och pratade.
Först såg jag ingen där ute. Det var först efter några sekunder, när jag hörde hissdörren öppnas, som jag tittade ditåt och såg dem. Lena, utan ytterkläder och skor, och en kostymklädd mörkhårig man någonstans mellan 30 och 40. Han hade ett fast grepp om hennes arm, och mer eller mindre drog henne in i hissen. Jag skrek något oartikulerat och sprang mot dem medan hissdörren sakta gick igen. Genom fönstret i dörren såg jag dem försvinna nedåt. När jag hann ned till gatan var de spårlöst försvunna.
Hos polisen fick jag veta att Lena inte fanns. Ingen med hennes personnummer fanns i deras register, ingen med det namnet bodde i vår stad. Jag fanns, men var registrerad som ensamstående. De hade nog att göra med att leta efter existerande personer som försvann, sade de och ignorerade mig.
När jag kom hem satt mannen i min läsfåtölj och väntade på mig. Han log.
"Vi behöver visst dig också. För att hålla vår lilla vän glad och nöjd," sade han.

Regnet piskar mig i ansiktet, strömmar ned i korgen. Blixtar slår ned runt omkring, men aldrig tillräckligt nära mig för att vara farliga. Vatten rinner ned i ögonen, det blir svårt att se. Jag springer mot platsen där jag tror bilen står, men allt runt mig är omväxlande mörker och ljus, vatten och mark, våldsam vind och fickor av stiltje. Allt jag ser är kaos, fotografiskt korta bilder av förödelse. Blixtarna har börjat träffa krogen, och delar av taket brinner. Vagt känns det som att det är mitt fel, att jag kunde ha förhindrat förstörelsen av ett oskyldigt hus.
En extra stark vindby tar tag i mig och slungar mig mot något hårt. Smärtan och chocken får mig att tappa andan, och driver för ett ögonblick undan alla tankar. Någon sekund senare, när jag börjat hämta mig från smällen, slår ett stort antal blixtar ned i en cirkel runt mig, exakt samtidigt. Världen stannar åter upp. För ett ögonblick står jag i en bur av glödande linjer. Jag och barnet, ensamma bredvid min bil på botten av en brunn av ljus. Ovanför oss svävar ett par ögon. Blå, med ögonlock av moln och regn, hänger de där. De tittar på mig, och jag förstår att de vill att jag skall skynda mig. Det är ingen vänlig blick de ger mig. Ljuset från blixtarna försvinner, ögonblicket är borta och jag kan göra något igen. En kort stunds fummel med nycklar och bildörrar, och jag försvinner ut på vägen med en rivstart.

"Lena, vad arbetade dina föräldrar med?" Vi satt på balkongen till min lägenhet, högst uppe på stadens centrala kulle. Hustak, gator, skorstenar, vatten, parker sträckte ut sig nedanför oss. Solen värmde med sina sista strålar och ett par kycklingar fräste på grillen. Ljudet av skrattande människor, bilar, gatumusikanter, en radio på hög volym, TVn hos grannarna två våningar ned svävade försiktigt upp till oss.
"Hurså?" Hon vände sig från grillen där hon just penslat sås på kycklingarna.
"Bara nyfiken. Åsa berättade om ryktena som gick om den när ni gick i gymnasiet."
Hon ställde noggrant undan penseln och skålen med grillsås.
"Jag vill helst inte prata om det. Ok?"
Naturligtvis insisterade jag inte, jag ville inte göra henne ledsen. Men jag undrade inte mindre nu än tidigare.

Regn, regn och åter regn. Det börjar kännas som om solen bara är något jag drömt. Regn piskar mot vindrutan, regn stänker upp mot bilens underrede, regn trummar öronbedövande på taket. Regnet sluter mig i en kokong av vatten och oväsen, en skyddande kokong mot de som följer mig. Minnet av ögonen i stormen är inbränt i mitt medvetande, och jag är säker på att någon, något, skyddar mig och barnet som sover i korgen bredvid mig.
Kilometer efter kilometer glider vi över asfalten genom stormen mot jag vet inte vad.

Senare samma kväll, när kycklingarna var uppätna, vinet urdrucket, den ljumma sommarnatten svept över staden, låg vi i min säng, mitt huvud mellan hennes bröst.
"Hon gjorde väder," sade Lena.
"Huh?", sade jag, plötsligt tillbakaryckt från sömnens gränsland.
"Min mamma. Hon gjorde väder," upprepade hon.
"Mjahum," svarade jag, ännu inte helt vaken.
"Åt några viktiga typer från stan. De ringde henne och sade 'vi behöver sol till festivalen i byn här' eller 'bondgården där skall ha en rejäl storm', och så fixade hon det. När jag var liten frågade jag några gånger varför hon kunde göra sådant när andras mammor inte kunde, men hon blev så upprörd att jag snart lärde mig att inte fråga om sådant. Jag tror inte hon egentligen ville arbeta för de där typerna, men att de hade någon hållhake på henne."
Hon tystnade. Vid det här laget var jag klarvaken. Göra väder? Det var, såvitt jag visste, inte möjligt. Jag hade läst om försök med att göra regn genom att spruta silverjodid på moln och Wilhelm Reichs regnmaskiner, men det här lät som något helt annat. Samtidigt kom jag att tänka på Lenas tur med just väder. Hon ägde inga regnkläder, för det regnade aldrig när hon behövde gå ut. Om hon ville ha en grillfest eller ett beachparty så var det alltid strålande solsken och varmt. Alltid.
"De där som mamma arbetade åt kom och besökte oss ibland. Två vackra kvinnor och en man, alla klädda som yuppies. Pappa berättade att de började göra det strax efter att jag föddes. De tittade konstigt, nästan hungrigt på mig och frågade ut mamma och pappa om hur jag mådde och vad jag sysslade med till vardags. Jag tyckte inte om dem."
"Åsa hade för sig att dina föräldrar flyttade till Korea sedan."
"Det gjorde de inte. De bara försvann. Att de flyttat utomlands hittade jag bara på för att undvika frågor."
"De bara lämnade dig vind för våg sådär?"
"Nej... De såg till att jag hade pengar att leva för, och jag hade fyllt 18 innan de gav sig av. Så det var inte så illa som det låter."
Vi låg tysta en stund. Stadens ljud smög in genom det öppna fönstret, tillsammans med lukten av blommande jasmin.
"Fick du någonsin veta var de tog vägen?", frågade jag när tystnaden kändes allt för lång. Lena tvekade en stund innan hon svarade.
"Ja. Ett par år senare dök pappa plötsligt upp en dag. Han sade att han bara ville försäkra sig om att jag hade det bra. Att mamma inte kunde komma, för då skulle de kunna hitta mig, och att han inte kunde stanna mer än några minuter av samma skäl." Paus. "Jag hann aldrig fråga vilka de var, men antog att det var yuppiesarna mamma jobbat åt." Längre paus. "Jag undrar var de är nu. Hoppas de har det bra."
Hon sade inget mer, och efter en stund antog hennes andetag den lugna rytmen hos en sovande.

De hade exakt samma färg som Lenas. Ögonen i himlen hade precis samma färg som Lenas. Insikten förvånar mig inte, i efterhand känns det som om jag borde ha väntat mig det. Jag undrar vad de har gjort med henne. Hoppas de inte gjort henne illa.
Regnet har mattats av lite, åtminstone runt och framför mig. Bakom mig slår det ned som vågor på vägen, blandat med hagel och blixtar. Det är länge sedan jag såg någon annan bil, någon annan människa över huvud taget. Vid sidan om vägen finns bara skog, mil efter mil med tall. Då och då en sjö eller halvt igenvuxen åker. Jag är inte säker på var jag är, men det finns bara en väg att följa. Tröttheten jag kände för några timmar sedan är som bortblåst, undansvept av en flod av adrenalin.
Jag fumlar med handskfacket, får ut en kassett. Trycker in den i bilstereon, som går igång automatiskt. Ur högtalarna kommer en gammal 60-talslåt, The Doors "Riders on the Storm". Jag ler snett. Mycket passande. En vägskylt blixtrar förbi. Något om en avtagsväg.
När jag kommer runt nästa krök ser jag avtagsvägen. Jag ser också den nästan solida vägg av blixtar som slår ned på huvudvägen jag hittills följt. Min räddare i molnen vill tydligen att jag skall vika av här. Jag kommer inte på något skäl att neka, utan svänger av.

"Hon stod emot! Mot oss!"
Skriket ekade genom huset. Det lät som Lucrezias röst, men jag var inte säker. Jag brydde mig inte heller särskilt mycket, det var en av de tre och de hade misslyckats med något. Bara tanken på att någon besegrat dem värmde. Det gav ett litet hopp, sade att de faktiskt inte var oövervinneliga. Jag log och diskade vidare.
Senare, samma kväll. Lena hade gått omkring med ett konstigt uttryck i ansiktet hela eftermiddagen. Nu, när de tre dragit sig tillbaka till sina egna delar av huset, kom hon fram till mig.
"Du hörde Isabellas skrik tidigare?", frågade hon, halvviskande.
"Jag trodde det var Lucrezia," svarade jag. Hon lyssnade inte.
"Jag vet vem det var som slog dem," fortsatte hon.
"Vem? Någon vi kan få hjälp av?" Lågan av hopp som tänts med skriket blommade plötsligt upp. En chans! En chans att bli fria!
"Det var mamma."
Jag stirrade på henne. "Din mamma?"
Hon nickade snabbt. "De har tydligen letat efter henne ända sedan hon och pappa gick under jorden. De försökte göra något mot henne, men hon stod emot!"
Hennes ögon nästan lös av iver och glädje.
"Hon bor bara några mil från vår gamla sommarstuga," fortsatte hon, "i ett renoverat torp. De pratade om det, och om att skicka dit militärer." Paus. "Jag tror inte militärerna kan göra så mycket mot min mamma."
"Kan du kontakta henne på något sätt?" Jag försökte hålla min röst neutral, men lyckades inget vidare. Lena skakade på huvudet.
"Det är bäst att de inte vet att vi vet."
"De vet allt vi vet..."
"Inte allt. Och även om de gör det kan vi åtminstone försöka!"
"Vad kan hon göra oss om inte vi kan kontakta henne?"
"Det är någonstans att fly till! Någonstans att fly där de inte kan nå oss!"
Vi tittade på varandra.
"Har du någon plan?" frågade jag.
"Kanske... Måste kolla några saker först."
"Säg bara vad jag skall göra, och när."
Hon nickade och gav mig en snabb kyss innan hon skyndade ut ur rummet.

Smalare väg. Mer träd, närmare. Billyktorna ger en ännu skarpare kontrast mot det kringliggande mörkret. Stormen har mattats av. Doors-bandet har gått några varv och ersatts av Sisters of Mercy. Sömnen börjar smyga sig på igen. Barnet sover, stilla och obekymrat som bara ett spädbarn kan.
Det kan inte vara långt kvar nu.

"Nej, det går inte. Jag kan inte följa med, de skulle upptäcka det innan vi hunnit ut ur huset. Du måste ta barnet och ge dig av, innan de hinner ge henne ett namn."
För hundrade gången började jag protestera, men hon avbröt mig.
"Sluta! Antingen flyr du och barnet, eller ingen av oss. Det finns inget annat val!"
Vi stirrade på varandra en kort stund.
"Nå, hur skall du ha det?", frågade hon. Jag svalde hårt innan jag svarade.
"Jag kan inte bara lämna dig här, med dem..."
"Du har inget val. Jag kan inte fly. Frågan är bara om min dotter skall få bli fri, eller tvingas leva samma liv som jag och min mor."
Hur skulle jag kunna säga nej till något sådant? Jag sänkte blicken, såg hennes svällande mage, höjde den raskt igen. Försökte att inte titta på någonting.
"När och hur?" Hon svarade fort, nästan för fort.
"Fem dagar efter födseln. Namngivningen kommer på de sjunde, och dagen innan det tas upp av förberedelser. Femte dagen kommer de vara ute och hämta materiel. Då kan du ta henne och bara åka din väg."
"Så enkelt?"
"Så enkelt. De väntar sig inte att vi skall ha någonstans att fly, eller att jag lämnar henne från mig..." Hon tystnade. "Lova mig att du tar väl hand om henne?"
Försiktigt drog jag mig närmare, omfamnade henne.
"Jag lovar," viskade jag, sakta, genom hennes hår.

Runt en kurva, och jag finner mig nos mot nos med en stridsvagn. Panikslaget tvärbromsar jag. Barnet vaknar, men skriker inte. Soldater springer mot min bil. Så fort jag möjligtvis kan försöker jag vända bilen, men det går inte. De kommer vara framme hos mig innan jag hinner hela vägen runt. Istället gasar jag på och far iväg åt det håll bilen råkar peka, rakt in i skogen.
Det skakar något fruktansvärt, bilen kastas hit och dit när den slår emot stenar, ett träd sliter loss ena backspegeln. Varje sekund väntar jag mig att köra in i något, eller att någon vital del skall ge upp. Men inget sådant händer, jag fortsätter in i skogen. Bakom några meter fullvuxna granar visar det sig vara en granodling, med plantor på bara ett par meter. Marken är någorlunda plan, och så små granar massakreras lätt av bilen. Det är tur att våra tre plågoandar uppskattar kvalitet.
Ett dike, för brett för att bilen skall klara det. Jag stannar, stänger av motorn. Tystnad lägger sig, men bara för ett ögonblick. Sedan vänjer sig mina öron, och jag hör braket av nedkörda träd och skrikande röster från det håll jag nyss kommit. Jag tittar tillbaka. Spåret efter mig kunde knappast ha varit tydligare om det varit självlysande. Om jag stannar kvar kommer de strax få tag på mig. Jag plockar upp barnet, håller henne under min jacka. Kliver ur bilen, springer in i skogen, vidare åt det håll jag tror vägen ledde.

"Det är ju hon! Men hon ser inte ut att vara så gammal? Om det där verkligen är hon måste hon vara nästan tvåhundra år gammal nu!" Bilden föreställde en delegation till Wienkongressen, och stående i bakgrunden fanns en av våra hatade härskare.
"Samma namn, samma utseende. Jag tror det är hon." Lena hade råkat på den av en slump. Hon hade bläddrat igenom historieboken för att kolla upp en ledtråd till ett korsord, och plötsligt fått se några alltför välkända ansikten. "Och om du tittar här kan du se Francis och Lucrezia. Inte lika tydligt, men det är helt klart de." Paus. " De är inte människor. De kan inte vara människor."
Hon hade rätt. Deras ansikten var inte några någon av oss skulle missta sig på.
"Finns det någon text till bilden? Något som berättar vilka den föreställer?"
Hon nickade. "Den finns återgiven i huvudtexten på nästa sida. De identifieras som tillhörande en adlig släkt från Georgien."
"Georgien. Är det inte därifrån det titt och tätt kommer rykten om folk som är ett bra snäpp över hundra år gamla?"
Hon nickade igen. Jag svor.
"Vad tror du de är?", frågade jag.
Hon ryckte på axlarna. "Georgien ligger inte så långt från Transylvanien."
Jag stirrade på henne. "Du menar inte allvar."
"Nej," svarade hon. "Men man undrar ju."

Några hundra meter in, och jag är nästan slutkörd. Soldaterna lär inte vara i lika dålig kondition. De är dessutom vana att röra sig i skog, de har ljusförstärkare och lysraketer. Det är bara en tidsfråga innan de får tag på mig. Jag håller barnet tätt intill mig, försöker flämta så tyst som möjligt. Jag är gladare än någonsin att hon inte skriker.
Ljudet av deras sökande sprids långt genom den tysta skogen. Då och då kan jag höra vad de ropar. Det låter som de fått lite mer problem med att hitta mig sedan jag lämnade bilen. Inte så konstigt. Jag borde nog ha hoppat ur i farten, så de inte kunnat veta så säkert var jag började färdas till fots. För sent att tänka på nu.
Vidare. Tänk inte på lungorna som brinner, mjölksyran i benen. Bara spring.

Tvärs över gatan låg ett daghem. Jag kunde se deras lekpark från köksfönstret. På eftermiddagarna, vid tretiden, brukade dagispersonalen ta med barnen ut. Ofta stod jag och såg dem leka, funderade på om någon av dem skulle tvingas uppleva det jag upplevt. Att några människor...varelser...plötsligt en dag vandrade in i deras hem, sade "hej, sötnos, det är dags nu" till deras älskade och bara tog över deras liv. Jag hoppades att de inte skulle det.

Soldaterna kommer allt närmare, och jag orkar knappt fortsätta. Det skulle vara så mycket lättare om jag visste var jag var på väg, hur långt det var kvar.
Upp igen. Vidare. Hela tiden vidare.
Jag har glömt hur länge jag gått. För länge sedan klev jag ur en bil, men jag minns inte när eller varför. Det är skog runt omkring, mörk, fuktig, kall, eländig skog. Mossa under mina fötter. Mjuk, seg mossa som suger musten ur mina steg.
Vidare. Hela tiden vidare.
Barnet rör sig under min jacka. Hon är säkert hungrig, det var länge sedan jag hade tid att mata henne. Hon behöver säkert bytas på också. Det är förvånansvärt att hon inte gnällt någonting under hela resan. Jag har ingen mat åt dig nu, barn, men snart är det över. På det ena eller andra sättet.
Vidare. Hela tiden vidare.
De borde ha hunnit ifatt mig nu. Det kan inte vara svårt att hitta mig, jag vet knappt var jag går, än mindre orkar jag försöka dölja mina spår. Med deras terrängbilar, nattkikare, helikoptrar borde de plockat upp mig för länge sedan. Var är de? Kan de inte hitta mig snart, få slut på det här? Jag blir nästan arg på dem för att de inte är här.
Vidare. Hela tiden vidare.
Skogen är inte lika mörk längre. Det är varmare, och fukten har försvunnit. Jag tittar upp, förvirrat, och ser en skärva solen titta upp över horisonten, under molntäcket. De brandgula strålarna förvandlar skogen till något magiskt, varmt och hemtrevligt. Soldaterna hörs inte. Det är bara fåglarna som kvittrande hälsar morgonen, svaga knakanden när större djur trampar på grenar. Det är stilla. Jag sätter mig på en sten, lutad mot ett träd. Vilar. Trots att jag fortfarande inte har någon mat åt flickan, att vi är långt ute i skogen utan tak över huvudet, känns det som om jag lyckats. Som om jag, vi, klarat det. Flytt från de tre. Som om vi är fria. Det var länge sedan jag vilade. Solen värmer skönt. Innan allt för många minuter gått, sover jag djupt.

"Du är dekorativ, pryder din plats. De andra sade att du är ett hot, en fara, dåliga omen svävar över dig. Ville göra sig av med dig. Jag vägrade låta dem göra det. Jag vill ha dig kvar, min sötnos." Francis röst äcklade mig, men jag kunde inte sluta lyssna.
"Dåliga omen... Förstöra allt för oss, sade de att du skulle. Inte skulle du göra något sådant, väl?" Han väntade sig inget svar från mig, så jag försökte inte ens svara. Jag var inte helt säker på att han trodde jag kunde tala.
"Stanna här. Fortsätt laga dina charmerande middagar, underhåll oss. Inte kommer du göra oss något illa, nej..."

Jag vaknar med ett ryck. Barnets varma tyngd mot mig är borta. Jag ställer mig tvärt upp, försöker se allt omkring mig på en gång. Paniken kommer rusande som ett snälltåg. Var har hon tagit vägen?
"Lugn, hon är här." En storväxt man, brunhårig, med ett välansat skägg stor framför mig. Han är klädd i jeans och sliten skjorta, och han håller flickan i sin famn. Försiktigt låter han henne dricka ur en fältflaska. Jag känner igen honom från foton Lena visat mig. Hennes far. "Hon var hungrig," fortsätter han, "så jag tog mig friheten att mata henne. Du såg så utmattad ut att jag inte ville väcka dig."
"Var är vi?", försöker jag få ur mig, men min torra strupe fastnar redan på första stavelsen.
"Nästan hemma," svarar han. "Det är bara knappt hundra meter till vår stuga. Ni är säkra nu."
"Lena..." Namnet slinker ur mig oavsiktligt. Han tittar på mig, något sorgset.
"Vi skall nog få ut henne," svarar han efter att ha suckat djupt. "På något sätt."
Vi står tysta och lyssnar på barnets svaga smackanden. Hon dricker girigt från flaskan en stund, sedan somnar hon tvärt. Även hon har haft en hård natt.
"Kom, " säger Lenas far. "det är ingen idé att vi står här och hänger." Han börjar gå. Jag följer efter, mot en varm stuga, en dusch, en säng.
Mot hoppet om att få se Lena igen.