Mereas har nästan täljt klart sin flöjt. Den måste bli klar innan solen går ner, för det är i år han har den. Gumman Veteben har berättat om sin kusin som ett år inte gjorde vad han skulle på mellanafton, och något sådant vill han verkligen inte vara med om. Han ryser vid blotta tanken. Men sådant skall man inte tänka på nu, i kväll är en kväll för fest och nöjen, inte för gamla gummors spökhistorier. Mereas täljer vidare på sin flöjt, djupt koncentrerad.

Mimjane hjälper sin pappa att städa. Hon är knappt stor nog att hålla kvasten ordentligt, men alla jobbar inför mellanafton, även barnen. Det gör inget om det inte blir så bra, det är traditionen som är viktig. Det är Mimjanes första mellanafton, och hon är så uppspelt att hon knappt kan stå still. Alla de äldre barnen har pratat om den här natten som något fantastiskt, men de har aldrig sagt vad som egentligen händer. De bara säger att hon får se. "Tids nog får hon se," brukar någon lägga till, varpå alla som varit där skrattar. Mimjane brukar också skratta då, för att vara som de stora barnen. Men i år skall hon vara med, ska hon få se vad det är som är så fantastiskt. Det är bara några timmar kvar nu, och hon ägnar mer tid åt att hänga ut genom fönstret spanande bort mot torget än hon ägnar åt att sopa golvet. Ibland tycker hon att hon kan se glödande dimmor mellan träden, trots att solen inte gått ned än. Hennes pappa kallar henne för en liten toka när hon berättar det för honom, dimmorna kommer alltid samtidigt med månen. Han säger inget om det halvsopade golvet. Han minns sin egen första gång, och vet att han inte betedde sig bättre själv.

Gamla Kristin är nervös. Det är den här gången hon dör. Hon vet precis hur, det har hon vetat sedan sin första mellanafton. Precis när, och varför. Det gör saken lättare, men det är ändå inte lätt att gå fullt medveten till sin egen död. Hon suckar och försöker trösta sig med att hon ger sitt liv för att något större skall födas, men hennes händer darrar ändå.

Hela släkten har samlats på torget. Alla är tysta. De väntar på att de sista solstrålarna skall skymmas av horisonten, att mörkret skall falla och dimmorna stiga.
"Jag är kissnödig," viskar Mimjane. Mereas knuffar till henne lätt med armbågen för att få henne tyst.
"Men jag är det!" börjar hon säga, men hon tystas av sin far som försiktigt lägger handen över hennes mun. Ljuset från lyktorna i träden och på de urgamla betongfasaderna har börjat anta en gyllene nyans. Snart börjar mellanafton.
Ljuset från lyktorna tycks tätna och bli till en guldgul aura omslutande allt. Husen runt torget ser inte längre ut som ruiner, de syns täckta med polerad sten, dekorerade med sedan länge glömd skrift i glödande linjer. Träden har försvunnit, marken är plötsligt av sten, pålar av grå metall krönta med blåvitt ljus sträcker sig mot himlen. Torget är fullt med folk, de flesta med picknick-korgar, musikinstrument, spel, filtar, parasoll, fällstolar, allt upptänkligt man kan tänkas vilja ha på mellanafton.

Mereas tittar åt sidan och ser bakhuvudet på en mörkhårig pojke, insvept i den gyllene auran. Han skrattar till, och pojken vänder sig mot honom. Ingen av dem säger något. Bortanför pojken stå en till pojke, också han mörkhårig, och bortom honom ännu en, och ännu fler ända ned till en storögt stirrande sexåring. Mereas vänder på huvudet och nickar åt sina äldre jag, de han ännu inte varit. Bakom sig hör han sin egen sjuåriga röst säga förklarande "Han längst bort, han med staven med fjädrar på, det är han om bestämmer över oss. Följ med honom så blir allting bra."
"Musik!" ropar den äldste Mereas, och innan ordet ens klingat klart hörs flöjt, mungiga och trummor genom natten. Den äldste finner musiken god, skrattar till och klappar i händerna. "Mot soldaterna!" ropar han över axeln medan han börjar springa ut i staden, tätt följd av sina hundra yngre jag.

Mimjane stirrar storögt på allt folk som plötsligt uppenbarade sig. De ser ut som arker, omgivna av gyllene ljus som de är. Någon fnissar bredvid henne. Hon tittar dit, och ser en flicka som ser ut precis som hon själv, fast lite längre och med uppsatt hår. Mimjane flämtar till. "Kom nu," säger flickan, "vi måste komma i tid."
Hon tar Mimjanes hand, och tillsammans med alla sina äldre jag dansar de iväg längs en trädkantad gata.

Gamla Kristins mage har knutit ihop sig till en liten hård knöl, men annars har hon lyckats lugna ned sig. Händerna har slutat darra, hon har slutat kallsvettas. Runt henne står hennes fyra omedelbart yngre jag, synbart nervösa, med gravallvarliga ansikten.
"Oroa er inte," säger hon, "Jag dör för att något större skall födas." De lugnas inte av hennes ord. De har hört dem förr, en gång om året sedan de var sex år gamla. Det är sig själv de ser stå där, beredd att ge sitt liv, och de kan inte förstå hur hon kan vara så lugn. Om de sett henne dagarna innan, då hade de inte varit så förundrade. All nervositet har redan gått åt, hon känner det som en lättnad att det äntligen blir av.
"Kom. Vi måste till templet, och tiden väntar inte."
De går, Gamla Kristin först och alla yngre Kristin efter. Ingen av dem säger något.

Torget, som ett tag var fullt med folk, töms allt eftersom grupper av samma person ger sig av därifrån. Musik och skratt hörs utifrån staden, stadigt mer avlägset. Kvar står några korgar mat, fat med dricka, instrument för stora att bära med sig. Allt omgivet av guldfärgad glöd, väntande på att folket skall komma tillbaka.

Mereas spelar sången han övat på hela året. Han kan den väl, och han spelar bra. Det är en enkel melodi, gjord för en enkel flöjt. Den frammanar bilder av gröna kullar, vildvuxna skogar, betande djur. Den låter som sommar, lugn och värme.Bredvid honom sitter förra årets Mereas, sakta sjungande. Runt dem har deras yngre och äldre jag samlats. De har gjort upp en eld, som sprakar hemtrevligt och kastar mörka skuggor på betongväggarna runt bakgården. Några spelar tärning, några brottas på lek med varandra, några skrattar åt ett skämt någon berättade, några dansar långsamt och svepande genom det knähöga gräset. De låter som en grupp lyckliga människor på picknick, njutande av livet under mellanaftons klarblå himmel.

Klungan av mörkhyade flickor springer längs gatan och Mimjane har fullt upp med att försöka hinna med. Hennes korta ben går som trumpinnar, den större flickan som ser ut som hon drar i hennes arm. De är hela tiden på gränsen till att komma efter, men aldrig mer än så.
Gatan ser inte ut som Mimjane är van vid. Borta är buskarna, gräset. Den hårda, gråa ytan är obruten, de vita strecken lätt synliga. Längs dess kanter står rostiga, kantiga lådliknande saker, några av dem med hjul. På en låda har ena dörren ramlat av, och medan de springer tycker Mimjane hon kan se ett skelett liggande hoprasat på en stol inuti. Hon vänder sig om för att se bättre, men hinner inte se något innan de sprungit förbi.
Plötsligt stannar de. Framför dem korsas gatan av en annan gata, likadan som den de följt hittills. De främsta flickorna vinkar in hela klungan mot husväggen, och den äldsta av dem tittar försiktigt runt hörnet. Mimjane börjar fråga vad det är som händer, men hennes vägvisare lägger handen över hennes mun och hyssjar åt henne. Hon håller tyst. Bara ett lätt susande av vind i trädkronor hörs.

Skylten ovanför dörren till templet ser likadan ut den här gången också. Inte för att hon väntat sig att den skulle ha ändrats. Gamla Kristin sträcker på sig, samlar mod och går fram mot dörren. Huset är stort, mycket större än något annat i staden. Av någon anledning är det inte raserat som de andra. Till och med det genomskinliga materialet i fönstren är kvar. Vägarna fram till det är hela och fria från hinder, trädgårdarna väl underhållna. Hela området tycks insomnat, väntande på något. På dem.När hon närmar sig dörren börjar den väsa och glider upp av sig själv. Hon tvekar ett ögonblick, tittar på skylten igen, innan hon går in.
"Vad betyder 'neuroelektroniskt laboratorium'?" hör hon ett av sina yngsta jag fråga.
Ingen av henne svarar, ingen av henne vet. Hon har undrat över skyltens text hela sitt liv. Trots det har hon aldrig på allvar försökt ta reda på vad det betyder. Hon har alltid haft en känsla av att hon skulle bli besviken om hon fick veta det, att byggnaden inte alls var något tempel ursprungligen.
Hon går genom det stora rummet med den märkliga inredningen, bort mot de små rummen som rör sig.

Ett svagt prassel i gräset från gatan till. Mereas koncentrerar sig på sitt flöjtspel.
"Kom, främlingar, dela vårt bröd och vårt vin," säger en medelålders Mereas. "Berätta för oss om ljuset i skogarna där ni växte upp."
Två unga kvinnor i gråfläckiga kläder, med vapen i händerna och utrustning hängande på ryggar och höfter, kliver ut ur ett buskage.
"Vad vet ni om var vi växte upp?" frågar en av dem.
Den medelålders Mereas reser sig och går fram till dem. Han lägger händerna på axlarna på hon som just talat. Hennes hår är blont och snaggat, hennes ansikte täckt av grå kamouflagefärg. Bakom färgen är ansiktet smalt, trött, nästan utmärglat.
"Vi har känt er nästan hela vårt liv," säger den medelålders Mereas.
"Mereas, kom hit!", ropar han åt klungan av pojkar runt elden. Den näst yngste Mereas knuffar på den allra yngste och viskar "Det är dig han menar."
Sexåringen går långsamt runt elden, genom det knähöga gröna gräset mot sitt äldre jag. Han är försiktig, han vet inte vilka tanterna är, men sakerna de bär på sig har han hört talas om, och de är farliga. När han kommit fram lägger hans äldre jag armen runt axlarna på honom, så gott det går, och säger med en svepande gest mot soldaterna "Mereas, får jag presentera Anna och Charlotte, soldater med uppdrag att förstöra det som orsakar förändringarna i deras värld. De har gått långt, de har sett mycket och de är väldigt trötta."
Lille Mereas tittar på dem en stund. De tittar tillbaka.
"Hej," säger han.
Hans äldre jag vänder sig mot gruppen vid elden. "Vin! Bröd! Musik!" ropar han. Ett otal pojkar börjar korka upp flaskor, öppna vinskinn, gräva i matkorgar, skära upp ost, raka kastanjer ur glöden, torka av sin flöjt. Åter vänd mot flickorna ber Mereas dem sätta sig, värma sig vid elden, släcka sin törst, stilla sin hunger, vila sina upprörda sinnen.
Efter en kort sekunds tvekan sätter de sig ned, förvirrade men övertygade om att pojkarna inte är farliga. Stilla musik och sammetslen sång glider över dem medan de tar för sig av maten.

Den äldre flickan böjer sig ned mot Mimjane och viskar:
"Gå runt hörnet, till mannen med de grå kläderna och fråga vad han gör."
Mimjane förstår inte, men hon lyder. Det är bäst att göra som man blir tillsagd på mellanafton, det har hennes pappa sagt. Hon går runt hörnet, bort mot mannen i de grå kläderna. Han är upptagen med att fästa något på husväggen, och ser henne inte förrän hon står alldeles intill honom.
"Hej," säger hon. "Vad gör du?"
Han stirrar på henne en lång stund, så lång att hon börjar tro att inte kommer svara alls. Hans händer rör sig inte längre. Han verkar nästan ha glömt vad han höll på med.
"Var kom du ifrån?" säger han till slut.
Mimjane funderar en stund.
"Från det rosa huset," säger hon. "Vi bor där," lägger hon till.
Mannen i de grå kläderna är tyst igen, fast inte lika länge den här gången.
"Vi?" säger han. "Hur många är ni?"
"Jag och pappa och Mereas. Och tant Larhanie, ibland."
Mannen svär och tar fram en liten grå låda med en pinne på.
"Löjtnant, det finns civilister här," säger han till lådan. Mimjane tycker det verkar fånigt att prata med en låda, men bestämmer sig för att det nog är en vuxensak, en sådan som hennes pappa säger att hon kommer förstå när hon blir stor.
"Civilister? Här!?" säger lådan. Mimjane slår händerna för munnen i pur förvåning.
Den pratar!
"Barn, löjtnant," säger mannen. "Vad skall jag göra? Vi kan inte spränga området om det finns barn här, kan vi?"
Lådan är tyst ett tag, sedan pratar den igen.
"Vänta där du är, vi kommer."

Hon har tryckt på knappen som börjar lysa, och väntar på att dörren till det lilla rummet skall öppna sig. Det tar en stund. De väntar, tysta. Underliga surranden, gnisslingar och knakanden hörs.
Dörren till det lilla rummet glider upp samtidigt som ytterdörrarna öppnas och en grupp människor i grönfläckiga kläder kliver in. De flesta i gruppen med kvinnor vänder sig mot dem, och någon av de yngre frågar högt vilka de är. En av de grönklädda ryter åt dem att stå still.
"Vi vet inte," säger Gamla Kristin lågt. Hon har tagit ett par steg åt sidan, och ställt sig framför en grå platta i väggen.
"Sade de inte att det inte skulle finnas några civilister här?", frågar någon av de grönklädda. "Jo," svarar en annan.
"Flytta på er! Vi måste ned till labben!" ryter den grönklädde som står längst fram.
"Vi flyttar oss inte," svarar Gamla Kristin. Det känns overkligt för henne. Hon vet att han snart kommer döda henne, men hon accepterar det. Det skall vara så, det är rätt.
"Om ni inte flyttar er, skjuter vi," fortsätter han. Precis som han alltid gör.
"Det räcker om du skjuter mig," säger Gamla Kristin. Precis som hon alltid gör.
Han höjer sitt vapen, siktar på henne. "Sista chansen. Flytta på er!"
Ingen rör sig. Sekunderna går. Surrandena från väggarna, vindens brus utanför är det enda som hörs.
Mannen i grönfläckigt rör på sitt finger, vapnet han håller dånar, blixtrar, ryker och skakar. Gamla Kristin kastas bakåt, hål efter hål slår upp i hennes bröstkorg, blod stänker runt henne. Hon slår emot väggen, vapnet fortsätter dåna, blixtar slår ut från den grå plattan Kristin stod framför.
Vapnet tystnar. Mannen i grönt sänker det och ser på sitt verk. Han ser skakad, nästan rädd ut. Kristins döda kropp glider ned på golvet, lämnande ett rött fält på väggen.
Blixtar fortsätter att slå ut från den sönderskjutna grå plattan, och nu när vapnet tystnat hörs sprakandet från blixtarna. Gamla Kristin, nyss den näst äldsta, sliter blicken från kroppen på golvet. Hon vänder sig mot de andra Kristin.
"Vi kan gå undan nu," säger hon. Tyst. De gör så, ställer sig längs en av väggarna utan dörrar. Tittar på människorna i grönt. Tysta. Fortfarande chockade av vad de sett, trots att de sett det många gånger förr.
De grönklädda går försiktigt fram mot de små rummen. En av dem springer lite före, undersöker den sönderskjutna plattan, petar på saker på väggen i ett av de små rummen.
"Helpaj," säger han till mannen som sköt. "Kontrollkretsarna är krossade, starkströmmen bruten. Det här får jag inte igång på mindre än en dag." Mannen som sköt, ledaren, svär.
"Olsson, Beck, spräng bort golvet i en av hissarna. Vi får fira ned oss," säger han.
Två grönklädda kvinnor rusar in i det närmaste lilla rummet och börjar placera ut saker längs skarvarna där golvet möter väggarna.
En svag vibration börjar kännas i marken. Några av de yngre Kristin börjar viska till varandra, några av de lite äldre nickar igenkännande, och ler.

En av de äldre Mereas håller ett öga på månen. När den är helt och hållet synlig ovanför huset där, då börjar det. Han sitter med ryggen mot elden, för att inte bli av med sitt nattseende. Inte för att det gör så stor skillnad, mycket ljus reflekteras mot väggarna, men något hjälper det alltid. Han hör en av soldaterna, Anna, skratta åt en historia han berättar för fyra år sedan. De slappnar av fort, soldaterna, när de får mat, värme och dryck.

Mimjane försöker prata med mannen i grå uniform, men han lyssnar inte på henne. Han säger saker då och då, men hon kan se att han gör som vuxna gör ibland, svarar utan att ha lyssnat på frågan. Hon har precis bestämt sig för att han är tråkig, och att det är lika bra att gå tillbaka till de stora flickorna, när hon hör steg bakom sig. När hon vänder sig om ser hon att de stora flickorna kommit till henne. Mannen i uniform stirrar på dem.
"Ni är samma allihop!" utbrister han förvånat.
"Klart vi är," säger Mimjane, "det är ju mellanafton." Hon tänker ett slag. "Du vet inte särskilt mycket trots att du är vuxen, du" säger hon sedan. En av de äldre flickorna tar hennes hand.
"Vi är på väg upp på taket där," säger den stora flickan till mannen och nickar mot ett hus en bit bort, "så vi ser bra när Fågel Rha föds. Följer du med?"

Vibrationerna i marken blir starkare och starkare, och efter ett tag lägger även de grönklädda märke till dem. Många av dem verkar oroliga, men ledaren säger åt dem att fortsätta arbeta. Golvet i det lilla rummet har visat sig svårare än beräknat att forcera.
"Det är dags att gå," säger Gamla Kristin när en av lamporna i taket plötsligt faller.
Hon går mot utgången, och de andra följer henne. Några av de grönklädda tittar på dem, som om de skulle vilja följa med men inte vågar. En av de yngre Kristin vänder sig om medan hon går, tittar en grönklädd i ansiktet och nickar mot dörren ut. Den grönklädde skyndar fram till henne.
"Vilka är ni? Vad är det som händer?" frågar han. Kristin hyssjar åt honom.
"När vi kommit ut," säger hon. Han nickar förstående, och säger inget mer.

Charlotte sjunger en sång hennes mor lärde henne när hon var liten. Den är enkel, om ängar, bäckar och soluppgång. Mereas, från den äldste till den yngste, lyssnar. Sången är full av kärlek till hembygden, vänskap med landet. Den passar bra på mellanafton.
"Vad är det som händer egentligen?", frågar Anna en av de äldre Mereas.
"Det är natten mellan det gamla och det nya. Världen förändras. Saker vaknar."
Hon är tyst en stund. Lyssnar på sången. Funderar på vad han sade. Tittar på alla de olika Mereas.
"Ni är från det nya, va? Och jag från det gamla?" frågar hon sedan. Han nickar.
"Så vårt uppdrag var hopplöst från början?" Han nickar igen.
Hon suckar och hänger lite med huvudet. Han börjar smeka henne försiktigt, tröstande, över håret men hon skakar undan hans hand och sträcker sig istället efter sin vän. Utan att störa sin sång lyckas Charlotte le, och hon tar Annas hand.
När hon sjungit klart sitter de där. Tar det lugnt. Tittar på stjärnorna.

"Börjar det nu?" frågar Mimjane en av de stora flickorna när de kommit upp på taket. Hon kan inte se något särskilt ännu, men de sade att de skulle upp hit för att se bättre.
"Snart," svarar en av dem. "Håll ögonen på det höga huset där. När det rasar börjar det." Mimjane tittar ditåt, och kan se hur huset svajar. Det ser farligt ut.
"Ska hus göra sådär?" frågar hon flickan som pekade.
"Nej," får hon till svar, "det ska de inte."
"Varför gör det det då?"
"Fågel Rha föds under det, och välter det när den tar sig ut."
"Hoppas det inte bor någon i det."
"Det gör det inte. Var lugn, bara."
Huset svajar mer och mer.

Ytterligare några grönklädda följer med ut, och det är i sista sekunden de kommer iväg. Medan de springer över gatan börjar det rasa plattor från husfasaden, och krossat glas regnar ned från spräckta fönster.
De tar skydd i en husruin ett par gator bort. De grönklädda ser oroliga ut, men Kristin vet att det är säkert där. Oväsendet från det fallande huset ökar och ökar, och snart hörs inget annat. Ett starkt, gulgrönt ljussken kommer från huset till.

"Där!" Mereas ropar till. Ett ljussken syns en bit bort. Det är gulgrönt och kommer nedifrån, de ser det bara där det träffar husväggar och moln. "Nu börjar det! Kom, vi måste skynda oss tillbaka till torget!"
De äldre Mereas ler. Det är inte bråttom, men de minns hur deras yngre jag känner sig. De börjar raskt packa ihop alla saker de haft med sig.
"Går ni nu?" frågar Charlotte.
"Ja, men inte så långt, och ni får gärna följa med," svarar en av de äldre.
Hon tittar på Anna. "Ska vi?"
"Bestäm du," tycker Anna, "du är äldst."
"Åtta minuter..." muttrar hon, innan hon nickar till Mereas. "Vi följer med."

Huset har rasat samman helt, och dammolnen lyses upp inifrån av det fantastiska ljuset. Mimjane har aldrig sett något så märkligt förr, hon står som förstenad med händerna pressade mot munnen.
"Titta nu, snart kommer den," säger en av de stora flickorna till henne, och nästan samtidigt börjar något röra sig vid det rasade huset. Något börjar skymta genom dammolnen, något klargrönt och självlysande. En vingspets, en bit av en enorm rygg, ett stycke näbb. Sakta, majestätiskt, men ändå utan att det tar särskilt mycket tid reser sig en enorm fågel ur spillrorna av huset. Dess kropp är smäcker, halsen kort, ögonen skarpa. Den liknar på samma gång en örn och en mås, men är långt vackrare än någondera. Ljuset från den gör det svårt att se detaljer, men det stör inte Mimjane. Hon stirrar, förtrollad.
Långsamt, trevande, sträcker den ut vingarna och lyfter.

Gamla Kristin tittar upp på Fågel Rha. Hon fylls av en känsla hon inte kan ge något namn, en känsla någonstans mellan vördnad, glädje och fruktan. Det är här och nu hennes värld börjar, där den gamla tar slut. Hon vet inte om det är Fågel Rha som orsakar förändringen eller om den bara är dess första effekt, men i vilket fall som helst är dess uppstigande en tydlig gräns.
Där fågelns skugga faller slår betongen ut i blom. De grönklädda stirrar chockerat, misstroende, skräckslaget på den.

Anna har frågat en av de lite yngre Mereas om han kan visa henne hur man spelar flöjt, vilket han glatt gör. De börjar komma efter de andra, och när de första i gruppen dansar in på torget är de nästan ett kvarter bakom. Charlotte stannar till och ropar efter dem.
"Anna! Kom hit!"
Hon står och försöker se sträng ut när de till sist kommer fram.
"Du får inte göra sådär! Jag lovade farfar att jag skulle ta hand om dig, och det tänker jag göra också, syster min."
"Jaja, vi var inte så långt efter, och det finns ändå inget farligt här," försvarar sig Anna. Mereas ser lätt skyldig ut. En av de äldre av honom kommer för att se vad som uppehåller dem. Han lägger handen på Charlottes axel.
"Kom. Dansen börjar nu. Den vill ni väl inte missa?" säger han, och blinkar halvdiskret åt sitt yngre jag.
"Dans?" frågar Anna.
"Kom. Jag visar dig stegen," svarar den yngre Mereas. Han erbjuder henne sin hand.
Hon tar den, och de ger sig in i mängden av dansande människor. De försvinner ur den kvarvarande Mereas och Charlottes syn, in bland grupper av nästan identiska festanden och uniformerade soldater. Han vänder sig mot henne.
"Och du?" frågar han.
"Jag står nog över," svarar hon.
"Vi har våra matkorgar där borta, under trädet med de gröna lyktorna. Kom med, vi har några flaskor av det där vinet du tycker så mycket om."
Hon ger honom en något förbryllad blick, men följer efter honom bort mot trädet med de gröna lyktorna.

"Fåglar kan inte bli så där stora! Det är inte möjligt, det strider mot alla naturens lagar! Den... den kan inte flyga!"
Mimjane blir plötsligt medveten om att mannen i grå uniform fortfarande är med dem när han kommer med sitt utbrott.
"Den kan visst flyga. Det ser du väl," säger hon.
Han lyssnar inte på henne, han stirrar på Fågel Rha. Plötsligt vänder han sig om och springer mot stegen, panikslagen. En av de stora flickorna ropar något, och Mimjane tittar upp mot henne, så hon ser inte när mannen i grått snubblar. Flera av de stora flickorna ropar till när han gör det, och Mimjane hinner se hur han sakta, sakta faller över kanten och försvinner. De hör hans skrik, och flera av dem har börjat rusa mot kanten när en enorm skugga plötsligt faller över dem.
Mimjane tittar upp och ser Fågel Rha.
Den är enorm, dess huvud flera gånger större än hon själv. Dess fjädrar glöder som klargrön eld, dess ögon är djupröda cirklar av lugn. Hon kan inte titta bort, de där ögonen drar hennes blick till sig. Som på avstånd hör hon den gråkläddes skrik.

"Skulle ni ha något emot att förklara det där?"
Det är den av de grönklädda som först följde Kristin ut som frågar. Gamla Kristin vänder sig till honom.
"Det är inte så mycket vi vet," säger hon.
Han tittar på henne, ser en trött och fundersam gammal kvinna med vitt hår och klara ögon. Bredvid, samma kvinna, ett par decennier yngre. Håret är svart, hyn slätare, ögonen desamma.
"Något måste ni väl ändå känna till?"
Hon rycker på axlarna. "En natt om året är alltid samma. Vi möter oss själva, vi ser huset rasa och Fågel Rha stiga upp ur ruinerna."
"Men vad händer om ni påverkar era tidigare jag? Om ni gör något ni inte ska göra?"
"Det blir alltid rätt till slut."
"Det är dags att gå tillbaka till torget," säger en av de yngre Kristin. Gamla Kristin nickar och börjar gå. De andra följer efter.

De olika Mereas har spritt sig bland de dansande, bland maten, bland träden. Två av dem, en kanske 17, en annan ett par år äldre, tar hand om Anna och Charlotte. Mereas med flöjten står lutad mot ett träd och ser sig omkring. Hans arbete, om man nu kan kalla det arbete, för inatt är över. I år har han heller inget sällskap. Han hade Anna förrförra året, han kommer ha Charlotte nästa. Det ser han fram mot. Hon ser inte riktigt lika bra ut som sin syster, men hon är trevligare att prata med.
Han hälsar på en granne som går förbi, arm i arm med en soldat. Runt omkring på torget myllrar folk, en del från hans egen tid, andra från den gamla världen. Nästan alla ser glada och nöjda ut. Han vet att det delvis beror på att de alltför rädda soldaterna över huvud taget inte kommer till torget, men synen fyller honom ändå med tillförsikt. Även om det som händer hänt många gånger förr, på sätt och vis, även om det egentligen alltid är samma händelser som händer en gång på samma plats och tid, så känns det tryggt att se att det verkligen fungerar.

Skriken från den fallande mannen ändrar plötsligt karaktär. Från att ha varit det utdragna vrålet från en fallande blir det varierande utbrott av smärta. De stora flickorna rusar fram till takkanten, och Mimjane följer efter. Ovanför dem flyger Fågel Rha. Dess skugga rör sig men faller alltid bredvid huset.
Mimjane tittar ned. Den gråklädde hänger mitt i luften. Fågel Rhas skugga faller direkt på honom. Han sprattlar som en strandad fisk, det ser ut som om han försöker klösa bort sin uniform. Först förstår inte Mimjane varför han vill bli av med den, och om han nu vill det, varför han inte tar av sig den normalt. Men sedan ser hon att uniformen själv verkar levande. Den sträcker ut sig längs sidorna, drar ihop sig runt benen, kryper upp längs nacken på mannen. Fascinerad ser hon på medan han förändras.
"Jag vänjer mig aldrig vid det här," muttrar en av de stora flickorna.
"Jo," säger en annan.
Mimjane lyssnar inte. Hon tittar på den svävande mannen. Hans ben blir smalare och sträcks ut, han bröstkorg blir större, armarna blir längre och grått material spänns ut mellan dem och kroppen. Medan hon ser på förvandlas han till något som liknar en gigantisk grå fladdermus. Skriken blir allt mindre människolika, men ansiktet blir kvar som det är. Efter en stund stannar förändringen av. Mannen, varelsen vänder sig upp mot Fågel Rha. Den skriker en gång, ett ilsket, ihållande skri. Sedan vänder den nedåt, slår några gånger med vingarna för att få upp fart och försvinner ur synhåll bakom ett hus.
"Så. Det händer inget mer nu. Dags att gå tillbaka," säger en av de stora flickorna.

Gamla Kristin har satt sig på en bänk. Hon försöker att inte tänka på synen när mannen i grönt dödar henne, men hon kan inte. Nästa år kommer det vara hon som står där. Runt henne dansar människor, skrattar. Trots att hon sitter mitt ibland dem, trots att de vördnadsfullt hälsar på henne, så känner hon sig isolerad. Ingen av de andra upplever något sådant som hon gör. Ingen annan dör på mellanafton. Hon sitter där resten av natten. Försöker se allt, höra allt, en sista gång.

Till slut går månen ned. Fågel Rha, som kretsat över staden sedan den föddes, flyger norrut. Musiken slutar, dansen upphör. Folk börjar packa ihop medan det gyllene skenet åter täcker torget. Husen blir som de brukar igen, med trasiga fasader och tomma fönster.
Träden återvänder till torget, innevånarna återvänder till sin egen tid. Mereas hittar Mimjane sovande på en filt bredvid Gamla Kristins saker. Kristin själv är inte där, och han inser plötsligt att hon aldrig kommer tillbaka mer. Hon ligger död i huset där Fågel Rha föddes, för han vet inte hur många år sedan. Det är med en märklig känsla inombords han börjar packa Kristins saker.

Mimjane vaknar av att Mereas skakar på henne.
"Vakna, det är dags att gå hem," säger han. Hon muttrar något hon inte ens kan höra själv. Det vore skönt att fortsätta sova, men hon fryser och marken är ojämn. Hennes egen säng är mycket skönare.
"Var är pappa?" frågar hon när hon ställt sig upp.
"Borta vid våra saker," svarar Mereas. "Hjälp mig bära det här."
Han ger henne en korg, som hon håller framför sig med bägge händerna. Själv tar han en ryggsäck full med filtar och överbliven mat, och ett bylte med saker under armen.
"Det här är Gamla Kristins saker," konstaterar Mimjane. "Varför bär hon dem inte själv?"
Mereas tvekar ett ögonblick. Hur skall han förklara?
"Kristin stannade kvar hos Fågel Rha," säger han till slut, medan han tar hennes hand. "Hon kommer inte tillbaka mer."
"Åh."
Hand i hand börjar de gå hemåt, mot en ny dag och ett nytt år. Mot en ny mellanafton.