Kaptenen står framför panoramafönstret. Ljusblixtarna från döende stridsskepp lyser då och då upp hans ansikte. I övrigt är rummet mörkt. Han tittar ut mot slaget. Hans styrkor vinner, men ändå ser han sorgsen ut. Han ser fiendeskepp slitas sönder av protonlansar, han ser döda och nästan döda soldater glida förbi genom vakuumet utanför skeppet. Nästan alla är rebeller.

Kommandolinjerna sprakar ur högtalarna. Stressade och skrämda röster försöker förgäves få svar från skepp som inte längre är mer än moln av metallspillror och gas. Någonstans rabblar en omänskligt jämn och lugn stämma upp listor med koordinater. Kaptenen vet att han borde förstå vad koordinaterna betyder, att de angår honom, men han bryr sig inte om att lyssna på dem. Han tittar ut genom fönstret, följande vrakdelar med blicken.

Lugnt drar han sin tjänstepistol, ställer in den på maximal spridning, riktar mynningen mot sitt huvud och förvandlar det till ett moln av rosaaktig dimma.

I ett stort, dunkelt rum med parkettgolv sitter en man bakom ett skrivbord. Det är svårt att se hur högt det är i tak, eller ens om det finns något tak, eftersom den enda ljuskällan i rummet är lampan på skrivbordet. Man kan vagt se väggarna, som tycks vara täckta av mörk träpanel. Det är gott om dörrar. De är alla stängda.

Mannen bakom skrivbordet är fet och klädd i en mörkbrun kostym. Han har slips. I handen har han en stålspetspenna, vars raspande mot det grova papperet är det enda som hörs i rummet.

Rymdkaptenen finner sig till sin förvåning stå innanför en dörr. Han hade inte väntat sig att få uppleva något alls efter att han sköt sig. Rummet han står i är stort och mörkt. Golvet är av parkett, och skulle behöva städas. En bra bit in i rummet sitter en person bakom ett upplyst skrivbord. På det hela taget är det mycket olikt något liv efter döden som rymdkaptenen hört talas om.

Plötsligt slår det honom. Han har naturligtvis lyckats missa skottet mot huvudet, och ligger nu nedsövd på sjukavdelningen. Det han ser omkring sig är bara en terapeutisk dröm, för att hjälpa honom att komma över skadetraumat. Att han inte insåg det med en gång! Med raska steg sätter han av mot personen bakom skrivbordet.

När han hör steg närma sig utifrån mörkret drar mannen bakom skrivbordet upp en klocka ur västfickan och tittar på den. Han antecknar tiden på papperet framför sig och stoppar sedan tillbaka klockan.

Rymdkaptenen kommer fram till skrivbordet. Den korpulente mannen bakom det tittar upp från sitt papper.

''Ni skall till rum fem'', säger han. ''Följ bara skylten.''

Rymdkaptenen ser sig om, och ser att en skylt tänts ovanför en av dörrarna. Det är en gammaldags skylt, gjord av emaljerad plåt och upplyst av en ensam glödlampa. Han rycker på axlarna och börjar gå mot den.

Mannen bakom skrivbordet tittar på rymdkaptenen medan han går mot dörren. Kaptenen går med stadiga steg, och hans rygg är rak. Hans uniform ser nypressad ut. Kängorna är välputsade, knapparna blanka.

''Nummer fem. Tagit livet av sig. Kan hända den bäste'', tänker den fetlagde mannen.

Dörren ser ut att vara gjord av brunmålat trä. Handtaget är av mässing, mycket sliten mässing, många händer ser ut att ha använt det. Rymdkaptenen tvekar framför dörren. Han trodde att han kände till alla drömscenarion som används terapeutiskt, men det han är i nu har han aldrig hört talas om. Men det är inte mycket annat att göra än att spela med, så han öppnar dörren och går genom.

Ljus strömmar genom dörröppningen. Det stora mörka rummets dammiga och instängda luft ersätts av frisk, varm havsluft. Ljudet av vågor som slår mot en strand hörs. Solen lyser rakt in genom dörren och bländar honom.

''Här borta!'' ropar en kvinnlig röst.

Kaptenen skuggar sina ögon med handen och tittar åt det håll ropet kom från.

Några meter från dörren står ett runt vitt bord. På bordet är en lätt måltid uppdukad, och bredvid det står två stolar. I en av stolarna sitter en ung kvinna. Hon ler mot rymdkaptenen. När han tvekar reser hon sig och går mot honom.

Hon är vacker. Rymdkaptenen har svårt att avgöra var hon kommer från, men om han tvingades säga något skulle han nog gissa på att hon är från Aivera eller Thathmys. Hon har deras mörka hy, blonda hår och smala ögon. Men man kan aldrig säga säkert, folk varierar.

''Jag är din handledare'', säger hon. ''Kom och sätt dig, du måste vara hungrig.''

Hon tar tag i hans hand och leder honom försiktigt fram till bordet. De sätter sig på var sin stol.

''När bestämde du dig för att bli militär?'' frågar hon. Rymdkaptenen börjar protestera mot frågan, men innan han hinner öppna munnen sveper en våg av minnen iväg honom.

Trummorna dånade och tusentals steg dundrade i takt med dem. Officerare röt ordrar på korthuggna och kärva stridsspråk, hundratals fanor smattrade i vinden. För en pojke på fjorton år utgjorde de ett oemotståndligt skådespel.

En sådan pojke tittade förstulet ut genom fönsterluckornas springor. Hans far lät honom inte gå ned till piazzan. Han var både besviken och lättad. Besviken för att han inte fick se rymdkåristerna på nära håll och lättad för att han, även om han inte ville erkänna det, var lite rädd för de svartklädda, till synes ansiktslösa, soldaterna.

Mest av allt tittade pojken på officerarna. De gick ensamma framför sina kompanier, deras uniformer mattsvarta, deras ansiktsplåtar gyllene, deras kängor svarta och blanka som ebenholz. Pojken hade hört att man ibland, om ljuset föll rätt, kunde se nätet av kontrolltrådar som täckte dem. Han flyttade på huvudet för att se dem ur olika vinklar, men hur han än vaggade fram och tillbaka lyckades han inte se något kontrollgissel.

Processionen varade flera timmar. Pojken stod som klistrad vid fönstret hela tiden. Han hade aldrig sett något liknande förr. Han drömde om soldater den natten, om män och kvinnor inneslutna i kokonger av biokeramer. Rikets regenter drömde också om dem men de såg dem som den styrkedemonstration de var. Tolvstatsunionen ville visa sin makt, och lyckades. Mindre än ett år senare blev riket den sextioåttonde icke-ackrediterade delstaten i Tolvstatsunionen.

Rymdkaptenen skakar på huvudet och drar efter andan. Han var helt väck ett tag, och det tycker han inte om. I många år har han levat med vetskapen att ett ögonblicks tappad koncentration är detsamma som omedelbar död. Känslan av att tappa kontrollen skrämmer honom.

''Här. Drick lite grann så känns det bättre sedan.''

Den vackra unga kvinnan, hans handledare, håller fram en mugg mot honom. Ett litet paraply och ett grovt sugrör sticker upp ur muggen. Han tar emot den och dricker. Det känns strax mycket bättre. Solen värmer honom samtidigt som vinden svalkar honom. Det känns mycket behagligt. Han lutar sig tillbaka och dricker mer ur muggen.

''Vad är det för något?'' frågar han. ''Jag känner inte igen smaken.''

''Det kallas sommarjuice'', svarar hon. ''Tycker du om det?''

Rymdkaptenen nickar, fortfarande med ögonen slutna. Han fick plötsligt en obehaglig känsla av att han egentligen kan säga precis varifrån kvinnan kommer, men att han inte vill erkänna det för sig själv.

''Du tog värvning när du var 17. Efter grundutbildningen sökte du till kadettskolan, och blev antagen. Du gick ut med utmärkta betyg. Direkt efter examen placerades du som tertius i 212:e flottan. Berätta om ditt fjärde uppdrag.''

Rymdkaptenen hinner känna hur hans mage drar ihop sig till en hård knöl innan minnena strömmar in.

På de strategiska kartorna hette planeten Damokles. Den ansågs vara av vital betydelse för sektorns säkerhet, i första hand som ett hot. Innevånarna styrdes hårt, för att inte kunna ställa till med något. I mitten av år 338 visade det sig att de styrts för hårt, när de gjorde uppror och dödade hela den lokala garnisonen. Ett dekaskepp sändes dit för att ta hand om saken.

Skeppet gled in i Damoklessystemet med alla kamouflagesystem och sköldar aktiva. Förmodligen onödigt eftersom fienden inte hade någon flotta, men standardprocedurer är till för att följas. Tyst, osynligt, lade det sig i bana runt planeten. En kort tid gick medan det försäkrade sig om att inget fientligt fanns i närheten, och när kaptenen var säker på att läget var lugnt gav han en kort order.

Glödande linjer uppstod i dekaskeppets skrov, utvidgades till ljusfyllda klyftor som övergick till linjer av eld när tio uniskepp skildes från varandra och dök ned i planetens atmosfär.

I ett av uniskeppen stod en ung marintertius på sitt fjärde uppdrag. Han stod i mitten av sina soldater och väntade på att golvet under dem skulle lösas upp. Medan han väntade lyssnade han på dånet från atmosfären som slet i skeppet, de öronbedövande smällarna från protonlansarna, vinandet från munstyckena som spydde ut kubikmeter efter kubikmeter med designervirus. Medan han stod där funderade han på vad han egentligen höll på med. I flera års tid hade han gjort sitt yttersta för att komma dit han nu var, kämpat 12 timmar om dagen månad efter månad för att övervinna stigmat att inte vara född i Unionen. Till slut hade han lyckats, fått sitt kontrollgissel och befäl över en pluton soldater. Före det här hade han varit på tre uppdrag. Det här var första gången han var i strid, tidigare hade det räckt med att Unionen spände musklerna för att oroligheter skulle lugna ned sig. Men nu statuerades det exempel, och folk skulle komma att dö. Även om den unge tertien och hans soldater aldrig landsteg var planeten dömd. De virus som vräktes ut i väl valda luftströmmar var tillräckliga för att ta död på allt oskyddat liv på planeten. Soldaterna var där för att ta hand om eventuellt liv som var kapabelt att skydda sig.

Efter några timmars väntan ändrades ljuset runt soldaterna från vitt till klarblått. Det började omedelbart glida över till grönt. Tertien kontrollerade att hans soldaters adrenalin låg på rätt nivå, att deras svävharnesk fungerade, dussintals liknande saker som han redan visste var i sin ordning. Ljuset tog det sista steget från orange till rött, och golvet upphörde existera.

Allting i staden var dött. Döda kroppar från människor och djur låg överallt, kristalliserade löv föll från träden, skärvor av murgröna föll från husväggarna när tertien och hans pluton avancerade genom gatorna. Krasandet från deras steg ekade mellan väggarna. Inget annat hördes.

Den unge tertiens pluton hann först fram till garnisonsbasen. De gick in försiktigt, mycket försiktigt. Där inne fanns vapen som deras egna, vapen som kunde skada dem. Lyckligtvis för dem hade rebellerna inte vetat hur man använde en stridsdräkt. Virusen hade kommit åt dem alla, utan undantag.

Han gick genom basens förstörda rum. Hellre än att ha saker de inte förstod runt sig hade rebellerna slagit sönder allt. På sätt och vis förstod han dem. Tidvis gjorde hans egna implantat honom nervös. Han var inte uppväxt med sådant, han visste inte i sitt innersta vad de gjorde med honom.

Ett ljud. Något rörde sig i skrubben bredvid honom. Reflexmässigt höjde han armen och satte fem skott genom dörren, i en lutande linje nedifrån och upp. Han stod still med armen utsträckt, alla sinnen på helspänn. Det svaga, gnisslande knarrandet från kristalliserande kött hördes inifrån skrubben. Efter en stund tystnade det.

Försiktigt slappnade han av. En minut eller två gick. Inget mer hände. Tertien började sträcka ut handen för att öppna dörrlåset, men ångrade sig. Istället tog han ett steg bakåt och sköt sönder det.

Dörren trycktes upp och en gestalt klädd i Unionens blanksvarta stridsdräkt föll ut, stel som en staty. Den slog i golvet med en krasande smäll och splittrades i tusentals bitar. Hjälmens fäste, söndertrasat av tertiens vapen, släppte. Hjälmen, och huvudet i den, rullade över golvet och stannade mot hans fot.

Han petade på det med tån så ansiktet kom till synes. Vem det än var måste ha vetat hur man satte på sig en stridsdräkt, och tillräckligt mycket om Rymdkårens taktik för att kunna gömma sig undan en enklare genomletning.

Han kände igen henne.

Hon hette Nicili, och de möttes på Aotekea. Han var där för att vila upp sig efter sitt första uppdrag, hon var utbytesstudent på det lokala universitetet, ursprungligen från Newcomer's Pebble. De föll för varandra redan första gången de sågs. Ingen av dem förstod hur två så olika personer kunde förälska sig i varandra, och ingen vågade fråga den andra av rädsla för att de plötsligt skulle inse hur fel det egentligen var. De gick långa promenader längs de stjärnskensdränkta stränder, de åt romantiska middagar på pittoreska restauranger, de dök bland de övergivna cetamorphstäderna, de gjorde allt det där förälskade par alltid gör. Hon berättade hur det var att leva under Unionens ok. Han berättade hur det var att arbeta för en organisation han avskydde. Hon berättade om sin uppväxt på Newcomer's Pebble. Han berättade om sin träning, för han hade inget annat att berätta. När de skildes lovade de bägge att skriva snart. Han skrev aldrig, och han hörde aldrig av henne.

Han såg ned på hennes huvud. Det hade spruckit i fallet så han kunde se hennes grårosa hjärna inuti, hennes hjärna som tänkt vänliga tankar om honom, som berättat hur hon brukade plocka äpplen hos sin farfars farfar på höstarna. Han tittade på sprickan som gick tvärs över hennes mun, sprickan som klöv de ljuvliga läppar vilka en gång stönat av njutning under honom.

Om kontrollgisslet tillåtit det skulle han ha kräkts.

''Du liknar henne lite grann.''

Rymdkaptenen torkar svetten ur pannan medan han väntar på att kvinnan skall svara. Hon tittar på honom.

''Jag tänker inte gärna på det uppdraget. Eller på Nicili'', fortsätter han när hon inget säger.

''Hela tiden medan jag gick längs gatorna på Damokles tyckte jag att jag borde känna igen stället. Men jag kom inte på varför, inte förrän jag såg henne ligga där vid mina fötter. Då plötsligt kom det tillbaka, bilderna hon visat mig, husen hon beskrivit. Utanför hennes farfars farfars hus låg en död hund. Jag undrar om det var hennes.''

Kvinnan sträcker sig över bordet och tar hans hand.

''Nästa minne blir lättare'', säger hon.

Konfetti regnade ned över honom när processionen svävade in på Boulevard de Victoire. Musik hördes, folkets jubel dånade mellan husen. Många gånger hade han sett scenen i Inrikesministeriets propagandasändningar, men han hade aldrig gissat att konfettin kom från automatiska konfettikastare, att musiken och jublet var inspelningar.

Egentligen borde han ha insett det för länge sedan. Det var så mycket han sett som inte stämde med det nyheterna sade. Slakter beskrevs som ärofulla slag Unionen vunnit, slag där de besegrade nämndes inte alls.

Segern han själv firades för var av det förra slaget. Hans eskader hade skjutit sönder ett drygt tjog konverterade lastskepp och urmodiga trupptransporter, vilket rapporterats som ett dramatiskt slag där Unionens hjältemodiga styrkor besegrat numerärt överlägsna rebeller. Ingen uppenbar lögn, men det störde honom att sanningen förvreds på det viset.

Husen bredvid allén stod tomma. Fasaderna var eleganta, men han såg mer än en utbränd lägenhet medan de passerade. När han var liten drömde han om att en dag bo här, i de finaste kvarteren i Unionen, omgiven av rika, vackra och lyckliga människor. Numera bodde han på ett skepp, omgiven av pansar och vakuum, och drömde om sitt barndomshem. Verkligheten ser sällan ut som vi drömde den när vi var barn, tänkte han medan processionen gled vidare genom de artificiella hyllningarna, mot Krigsministeriet.

''Så, du är en hjälte.'' Amiralens röst lät som om hon egentligen ville säga något helt annat.

''Jag antar det.'' Kaptenen stod och tittade ut genom fönstret, med ryggen mot amiralen. Egentligen en förolämpning, men han orkade inte bry sig om det. Det regnade utanför, ett tätt, intensivt regn optimerat för att ge mesta möjliga bevattning på kortast möjliga tid utan att förstöra några växter.

''Tjugotvå fientliga skepp kommer ur transit rakt bakom dig och anfaller. Du lyckas förstöra samtliga. Bara ett av dina egna skepp blir skadat.''

''De var inte riktiga skepp. Flera av dem hade inte ens ordentliga vapen.''

''Du är skicklig och du har enorm talang för rymdstrid. Unionen behöver folk som du. Du kan hjälpa dem slå ned många uppror.''

Hennes röst var kall, ointresserad, nästan maskinmässig. Kaptenen fick ett intryck av att hon dolde något, att han borde höra mer än bara orden. Att han just fått en fråga.

''Vi får se hur länge jag stannar i flottan. Det är inte ...'' Kaptenen tvekade.

''Är inte vad?''

''Som jag tänkte mig.''

Plötsligt blev rummet mörkare och ljudet av regnet tystare. Kaptenen vände sig tvärt mot amiralen.

''Säkerhetsfält? Här?''

''Om du berättar det för någon kommer jag förneka allt.''

''Jag förstår inte riktigt.''

''Inte?'' Amiralen tittade på honom med ett frågande uttryck i ansiktet.

''Jo, egentligen. Men det finns saker man inte kan säga.''

''Här och nu kan du säga vad du vill. Oavsett vad det är kan jag inte göra något åt det utan att sätta dit mig själv på samma gång.''

''Sant. Jag föredrar ändå att inte säga dem. Jag antar att du inte har den där maskinen där för min skull?''

Hon log. ''Naturligtvis inte.'' Hon tystnade ett ögonblick. ''Jag har tyckt mig höra och se att du inte är helt nöjd med Unionen. Har jag rätt?''

''De har behandlat mig väl.''

''Det var inte vad jag frågade efter.''

Kaptenen suckade.

''Nej, jag är inte helt nöjd med hur Unionen ser ut. Hurså?''

''Det finns folk som försöker göra den bättre. Jag är en av dem. Vill du hjälpa oss?''

''Bli rebell? Jag kan inte, de skulle avrätta min familj.''

''Men annars skulle du?''

''Det har jag inte sagt.''

''Du skulle inte behöva göra något öppet. Slåss under din förmåga, ta onödigt stora förluster, spela mindre kompetent än du är. Ingen skulle kunna bevisa något.''

Kaptenen vände sig om och tittade ut genom fönstret ett tag.

''Nej. Jag är ledsen, men jag har svurit att göra mitt bästa för Unionen. Jag kan inte bryta min ed, även om det är väl motiverat. Jag kan inte.''

''Jag förstår. Kan du sträcka dig så långt som att inte berätta om det här?''

Kaptenen nickade.

''Tack. Om du skulle ändra dig vet du var jag finns.''

Kaptenen nickade igen.

''Amiral Xhia Zhang dog fyra år senare. Hennes falang tappade kontrollen till en mer aktiv, ledd av konteramiral Matake. Ännu ett år senare bröt fullt inbördeskrig ut, när Matake utnämnde sig själv till amiral, tog kontrollen över första till tvåhundrade flottorna och anföll Starnstad. Berövad nästan två tredjedelar av sin militärmakt fann sig Unionen mycket hårt pressad. Moralen föll snabbt, och redan efter två månader började en del politiker prata om att ge upp. Amiral Matake lät förstå att inget mindre än den gamla regimens totala utplåning kunde accepteras. Kriget fortsatte, allt mer katastrofalt för Unionen. Totalt nederlag såg inte ut att vara mer än några veckor bort när en hjälte plötsligt uppenbarade sig.'' Hon tystnar och betraktar rymdkaptenen.

Han ler.

''Det var aldrig meningen att jag skulle få befäl för något större än ett dekaskepp. Vi som var födda utanför de Tolv Republikerna fick aldrig det. Vi ansågs opålitliga. Jag hade dessutom det extra stigmat att ha varit en av Amiral Zhangs favoriter. Om inte vår idiot till befälhavare varit för paranoid för att använda skeppens komm-utrustning hade inte alla kaptener utom jag varit på flaggskeppet när det gick under. Om han inte varit ett bigott kräk hade jag också varit där, i stället för att bli ensam överlevande kapten. Av sådant blir det historia, antar jag.''

Solen värmer fortfarande. Blommorna luktar underbart, vinden fläktar, havets lugnande rytm hörs. Rymdkaptenen lutar sig tillbaka i stolen och dricker lite juice. Handledaren tittar på honom.

''Så du vann slaget och tilläts behålla din post'', säger hon. Han nickar.

''Slag efter slag gick bra. En månad gick, och jag lyckades hålla rebelltrupperna borta från min sektor. Någon på generalstaben fick upp ögonen för vad som pågick och satte mig omedelbart som befälhavare för Unionens hela försvar. Fortfarande med samma grad. Det var tydligen lättare att ge mig posten än graden som hörde till.''

''Och du fortsatte vinna. Rebellstyrkorna drevs tillbaka, du började återerövra territorium. Men du var inte lycklig.''

''Hur skulle jag ha kunnat vara det? Jag slogs för något jag avskydde, mot något jag tyckte något så när bra om. Min familj var död, jag hade dödat människor jag älskade för Unionen. Jag hade gett mitt liv till flottan, som inte ens kunde ge mig det erkännande jag förtjänat. Det enda jag hade kvar var min ära, min heder. De enda vägarna ut var död eller vanheder.'' Rymdkaptenen rycker på axlarna. ''Hedersam död var lättare.''

Hon sitter med hakan i händerna och armbågarna på bordet och tittar på honom. Han tittar tillbaka.

''Är du tillfreds?'', frågar hon.

Han känner efter, och finner att han faktiskt är tillfreds. Han förstår sitt liv, kan se det på lite håll. På det hela taget ett bättre liv än många andras. Kunde ha varit ännu bättre, naturligtvis, men han lyckades i alla fall hålla fast vid sina ideal. Jo, han är tillfreds.

''Ja. Det är jag'', säger han till sin handledare. Hon reser sig och går runt bordet, ställer sig bakom honom, lägger händerna på hans axlar.

''Det är dags för dig att sova'', säger hon, leende.

''En fråga först'', säger han.

''Vilken?''

''Vad heter du? Jag tycker jag känner igen dig, men kan inte placera dig eller komma på något namn.''

Hon böjer sig ned. Han känner hennes hår i sitt ansikte, hennes andedräkt mot sitt öra. Hon viskar något kort, ett ensamt ord.

''Men, det är ju ...? Så det här är ingen terapeutisk dröm?'' Hon skakar på huvudet, fortfarande leende.

''Sov nu'', säger hon, varefter välkommet mörker omsluter rymdkaptenen.

En riktig procession den här gången, med konfetti kastad av riktiga, levande människor och jubel från mänskliga strupar. Rymdkaptenen är i centrum nu också, men han hör inget. Han ligger där i sin kista, svept i Unionens flagga, tragiskt omkommen i det sista slagets sista minuter.

Kistan är sluten. Det saknade huvudet skulle vara mycket svårt att förklara, och tid har inte funnits att fixa ett nytt. Regimen behöver den här paraden, genom huvudstaden på den sista planet som befriats från rebellerna, behöver en hjälte. I hans namn kan de återställa allt som det var innan upproret, säkerställa sin makt igen. Rykten hörs i Unionens styrande skikt, att rymdkaptenen inte dog någon naturlig död. Att han blev mördad, att regimen inte kunde tåla en barbar med folkets stöd. En ny rebellrörelse föds redan innan liket av den gamla kallnat.

Processionen glider fram mellan söndertrasade hus, över slaggfyllda kratrar, glider fram mot begravningsplatsen där ett monument redan håller på att resas. I spetsen, en svävtank med kistan. Efter, många, många fler svävfordon. Efter dem, folk till fots. Ytterligare efter, rykten, intriger, glädje, missnöje, sorg, lättnad.

Processionen når fram, kistan bärs upp på bålet, täcks med blommor. Strax stiger röken mot stjärnorna, stjärnorna där allt sakta återgår till det det varit.